Sverige lämnade ett sår i själen

Filmregissören Mika Ronkainen och före detta musikern Kai Latvalehto hade varit vänner i tiotals år men aldrig talat om sitt förflutna. Ronkai­nen visste visserligen att Latva­lehto bott ett tag i Sverige men det var inget de pratade om under tonåren i Uleåborg.
– Så en dag för fem år sedan ringde Kai och frågade om jag lagt märke till att det under senare tid dykt upp en hel rad artister i Sverige med sverigefinska rötter – Kent, Anna Järvinen, Markus Krunegård, Timo Räi­sänen, Frida Hyvönen med flera.

Ronkainen tyckte det var en intressant observation då han misstänkte att Latvalehto, som precis slutat med musiken, kanske undrade om han kunde ha blivit en av dem om han stannat i Sverige. I Finland hade Latvalehtos band Aknestik haft en enda stor hit, Suomirokkia från 1998.
– I samband med samtalet om banden berättade han för första gången om tiden i Sverige, om hur familjen flyttat dit på 70-talet och hur det var att som liten pojke komma till ett land där han inte behärskade språket. Det var en väldigt berörande historia. Kai grät flera gånger och jag insåg att Sverige hade lämnat ett sår i hans själ.

Lyssnade i baksätet
Från att ha haft vaga planer på att göra en dokumentär om de sverigefinländska artisterna blev Latvalehto plötsligt mer intresserad av Kai och hans historia om den andra genrationens sverigefinländare som självmant eller med sina föräldrar valde att flyttat tillbaka till Finland. Resultatet blev filmen Ingen riktig finne (Laulu koti-ikävästä), en känslosam resa genom sverigefinländarnas historia.
– Det är en berättelse som inte fått plats i vårt kollektiva medvetande tidigare. Hela den finska immigrationen är överlag något som man ännu inte behandlat ordentlig i Finland.

Småningom stod det klart för Ronkainen att även Kais pappa Tauno borde vara med i filmen. Fyra år tidigare hade killarna fått bilskjuts av pappan till Sverige.
– Jag satt på baksätet och hörde hur ilska och värme blandades när Kai och Tauno munhöggs. Fler tydliga krockar framkom: generationsgapet, kulturklyftan men också den grundläggande konflikten mellan pappans och sonens olika minnen. Att Tauno hade en egen dröm att få återse Göteborg och Angered där han en gång levt gjorde inte saken sämre.

Varför har det varit så tyst om sverigefinländarnas historia i Finland?
– För att finländarna länge haft attityden att man ska vara stark och klara sig vad som än händer. De som for till Sverige har ofta setts som fega när de i själva verket var väldigt modiga som vågade åka i väg till ett annat land utan att kunna språket. Många kom från fattiga jordbrukshemman, gårdar där det inte fanns jobb för alla längre. Som ung och utan utbildning stod valet mellan att flytta till staden eller utomlands.

Känslorna av utanförskap i filmen är lätta att känna igen sig i. Inte heller Ronkainen känner sig alltid hemma i Uleåborg eller Finland överlag.
– Att inte höra till den normativt största gruppen är en väldigt universell känsla. Därför fungerar också filmen, för att man förstår känslorna oberoende om man har invandrarbakgrund eller inte. Min egen släkt flyttade från Kuusamo till en större stad för att det var där jobben fanns. Om somrarna besökte vi Kuusamo och bodde där en månad utan el och rinnande vatten. Det gav mig stark hemlängtan.

Ronkainen tycker det är märkligt att man i Finland i dag talar om invandrare som en enda stor grupp, när alla egentligen är enskilda människor, var och en med sin egen berättelse och egna orsaker till att komma hit – precis som de som for till Sverige hade sina.
– På bara en generation tycks vi helt ha glömt detta: att över 600 000 människor, femton procent av befolkningen, flyttade bort för att hitta jobb och en säkrare framtid.

På 70-talet höll sverigefinländarna kontakten hem bland annat genom musiken. Den finska tango var för finländarna vad bluesen var för de mörhyade slavarna i USA, menar Ronkainen. En skiva som kom i hans väg var Siirtolaisen tie (Love Records) från 1974 med sverigefinsk musik.
– Vi bad de i dag aktiva banden och artisterna med sverigefinska rötter göra egna versioner av låtarna. De liveinspelningarna blev sedan en del av filmen.

Rörande mottagande
I början av februari vann Ingen riktig finne priset för bästa nordiska dokumentär på Göteborgs internationella filmfestival. I juryns motivering framgår att filmen med stor känslighet och förfining beskriver ett personligt förhållande mellan far och son och deras känslosamma minnesresa på jakt efter tillhörighet. För Ronkainen är priset det mest betydelsefulla han någonsin fått.
– Det var ett rörande och närmast magiskt mottagande på biograf Draken i centrala Göteborg. Kai och Tauno togs emot som hjältar, de hyllades i samma stad där de för trettio år sedan hade skämts för sin finskhet. När Tauno sett filmen för första gången ställde han sig upp med tårar i ögonen och konstaterade att detta är vad han med stolthet lämnar efter sig.

Reaktionerna i Sverige där filmen får biopremiär 22 mars beskriver Ronkainen som väldigt starka.
– Många ur den äldre generationen har redan hört av sig. De berättar om hur sverigefinländare fortfarande framställs i media: alltid i samband med alkoholism och våld. De frågorna tas upp även i min film men i en helt annan kontext.

Skammen över att komma från Finland har försvunnit bland den yngre generationen, bland annat tack vare musikerna. Det finns inget stigma längre, menar Ronkainen.
– I Finland däremot finns det många människor som Kai, som på sätt och vis skämts över att ha svenskheten i bagaget så pass att man inte vågat prata om den. Om filmen kan hjälpa dem är jag väldigt nöjd.

Ingen riktig finne får finländsk premiär den 5 april.