Tapani Ritamäki: Längta hem!

Vad Sannfinländarna anser om invandring vet vi, men vad anser de om utvandring? I synnerhet av finländare till Sverige under 1960- och 70-talen.
Man anar svaret: finländarna utvandrade för att jobba, för helvete!

Ja, men de sociala problemen blev ändå stora som de blir när man kommer till en främmande miljö som ser ner på en. Det finns säkert statistik på det, i alla fall finns det skönlitteratur, till exempel av Susanna Alakoski.

När Mika Ronkainens film Ingen riktig finne (Laulu koti-ikävästä) har premiär på biograferna i början av april hoppas jag sannfinländare och vanliga finländare går och ser den, helt enkelt för att få en bild av främlingens utsatthet och vilka sår det blir i själen också då tillvaron ändå verkar någorlunda dräglig.

Ingen riktig finne som visades under DocPoint-festivalen nyligen är en roadmovie där far och son i framsätet på en gammal Mersa på väg till Göteborg gör upp bokslutet över emigrationsåren. Kollisionerna är inte så häftiga att krockkuddarna utlöses men man häpnar mer än en gång: som när sonen frågar pappan om han minns hur han (sonen alltså) reagerade på beskedet att familjen skulle flytta tillbaka till Finland när han äntligen rotat sig i det främmande landet. – Nää, int var det väl nåt speciellt?
Veckotal av gråt och förtvivlan hade gått fadern spårlöst förbi.

Långt, långt senare i filmen, på återresan berättar pappan, liksom i förbigående, att orsaken till att familjen över huvud taget flyttade var att han råkat blanda samman arbetsgivarens och sina egna pengar.

Kommunikationen mellan far och son är sällan ordrik men desto mer rörande. Tonen är osentimental och ärlig, som om huvudpersonerna inte spelade med i en film utan i sina egna liv. Ett stort plus också för frånvaron av publikfriande nationalism.

Egentligen har jag bara en anmärkning. När sonen för femte gången funderar över varför han känner sig så utanför fast allt i hans liv är okej (han älskar sin pojke och sin fru och de älskar honom) förstår man att han ser orsaken i flyttlassen mellan Finland och Sverige. Men samtidigt – finns det en människa nånstans som känner sig innanför? Skrämmande i så fall.

Eller som en kvinna under publikdiskussionen efter DocPoint-visningen sa: det räcker med att flytta från Jyväskylä till Helsingfors för att känna sig malplacerad.

Det var annars en bra diskussion: finska, svenska och engelska i salig blandning och sonen i filmen, ex-musikern Kai Latvaslehto med fin John Lennon-utstrålning, uttryckte sig obehindrat på alla tre när han inför fullsatt salong sa att han liksom alla Sverigefinnar känner särskilt varmt för finlandssvenskarna.

Sverigefinnarna är en halv miljon. Krama dem varmt!

Tapani Ritamäki är litterär chef  på Schildts & Söderströms