”Som att vara utomlands”
Kuudes Aisti-festivalen riskerar att bli en engångsföreteelse i Olympiaårets tecken. Låt oss hoppas att så inte händer. Maken till stämning har senast setts då Flow startade för åtta år sedan.
27–29.7
När klockan slog 22 verkade det bli ett totalt kaos. Efter att Kurt Vile slutat tystnade innergården, och alla köande ömsom knuffade sig in till endera klubben Kuudes Linja eller Nokia Factory. En halv timme senare hade det som verkade rentav hotande upplösts i mysigt släntrande. Till och med väktarna var på gott humör.
– Vi har inte varit tvungna att eskortera ut någon ännu, alla som är för fulla förstår självmant att ta sig hem, sade en förnöjd ordningsvakt som ville förbli anonym.
Arrangörerna hade lovat att maximera utskänkningsområdet i den mån lagen bara tillåter, vilket hade lyckats exemplariskt. I stället för att ha en skock som med en konstant blick på klockan häller i sig öl satt besökarna på begagnade stolar och soffor och snackade – ofta med främmande.
– Jag har inga must-band, jag kom hit främst för att hänga med folk, säger Reetta Huhtanen.
– Man måste stödja små festivaler, när de blir för stora förlorar de sin äkthet, fyller kompisen Kukka Ranta in.
Helt utan problem förlöpte festivalen inte – inne på Kuudes Linja var det enligt säkerhetspersonalen för mycket folk. De som valde att gå ut ur de minst sagt tropiska klubbarna för att lufta sig stötte på köer när de försökte ta sig in igen.
Närmare kontinenten
Påståendet däremot att Kuudes Aisti inte skulle satsa på att inreda området föll platt. Hängmattor, säckstolar och sköra tyglampor framhävde känslan av en stadsdel som varit med om ett och annat. ”Det är som att vara utomlands, som i Berlin”, hördes ett gäng snacka.
De olika områdena fungerade bra tillsammans, trots att kartan som delades ut visade på genvägar som i verkligheten ledde ingenvart. Mysiga skrymslen som Red Bull Garage och Nuorgam-torget lockade till upptäckarglädje, för att inte tala om jurtan som stod och vakade över ett hörn av området.
Området Salamesta som fanns på andra sidan Ekogatan i Teaterhögskolans utrymmen bjöd på en egen värld, fulländad med egen klubb för teknoälskarna.
Kvällens hjälte var föga överraskande en halvskallig gladlynt David Rodigan, som studsade upp och ner i sitt dj-bås på Nokia Factory. Inte ens julgubben kan få 20-åringar lika lyckliga som Rodigan klockan 2 på en fredag natt.
– Halloj Helsingfors! Jag kommer direkt från New York ... det här är andra gången den här låten spelas, det är en ny singel av Damien Marley!