Rödbergen är dött – länge leve Berghäll

För att Toni Rantanen ska vara nöjd ska det hända saker. Och det gör det inte i juli i Helsingfors.

– Idén för Kuudes Aisti-festivalen kom redan för sex år sedan när vi startade klubben Kuudes Linja här i Berghäll – vi såg innergården och sade oss själva att här måste vi fixa evenemang.

Den rödtegelkantade kullerstensgården vid Elantos gamla bageri fick stå värd för Flow-festivalen 2006, som ett tillfälligt arrangemang. Utrymmet var alldeles för litet. Idén om en mindre festival fortsatte att gro, och ett år sedan beslöt Rantanen att det var dags.

– Jag kom fram till att om inte jag gör det, så gör någon annan något likadant – det finns helt klart ett sug för det, säger Rantanen och ler en smula trött.

Det är bråda dagar, grovjobbet för tredagarsfestivalen som har sin premiär i morgon görs till en stor del av arrangören själv, och tidpunkten kunde vara bättre. Två veckor efter Kuudes Aisti brakar årets Flow-festival loss, och de senaste dagarna har Rantanen suttit på BB och väntat på att hans andra barn ska anlända.

Ruffigt och vågsamt
Ute under altanen vid Kuudes Linja står retropastelliga stockbänkar som Toni målat kvällen innan och torkar. Festivalomgivningen ska andas begagnat och gör-det-själv-attityd.

– Vi kommer inte att satsa på dekorering och inredning i stil med Flow-festivalen, det här ska vara ett behärskat kaos. Främst satsar vi på soundet!

Skillnaderna till Flow-festivalen är fler än så. Kuudes Aisti är avsevärt mindre och billigare att besöka, vilket syns i listan på artister som spelar.

– Flow kan locka band som vi aldrig kan erbjuda. Men Flow har också vuxit som en bulldeg, jag gillar att göra lite mindre grejer.

Kärnan under veckoslutet är huvudscenen på innergården och de omgivande krogarna. Förutom Kuudes Linja, Siltanen och Nokia Factory har man också tagit med Bildkonstakademin på ett hörn. De sammanlagt tio olika utrymmena består av bakgårdar, skrymslen och småscener.

En så stor del av området som lagen bara tillåter har gjorts till utskänkningsområde. Den som trotsar Långa bron över till Berghäll får räkna med lite röj – på innergården byggs en miniramp och skejtarna är mer än välkomna.

– Det här är lite som en förbjuden frukt, alla vågar inte ens komma hit. Det är bra med en känsla av att det är lite vågat.

Rantanen hetsar upp sig när han talar om hur stadskärnan förändrats under de senaste åren, och hur Berghäll börjat locka allt mer unga.

– Det här är det bästa som hänt under min tid. Helsingfors (på andra sidan bron) är fullt med turister, musikfolket hänger över huvud taget inte längre där – Rödbergen har dött. Jag hoppas att ingen kommer hit med stora pengar och förstör stämningen.

Listmusik portförbjuden
Om profiler som Sedu Koskinen och Mehdi Younes har varit föregångare med att skapa ställen att dansa och bli sedda på har Rantanen varit musikälskarnas Midas. Han och kompisen Tim Uskali har jobbat för att fylla sina klubbar och barer med nyskapande artister, de bästa ljudsystemen de haft råd med och trendmedvetenhet.

Rantanen funderar noga på hur många olika ställen han har varit med om att grunda, och tappar bort sig när han räknar på fingrarna.

– Soda, Kerma, Oujee, Rosegarden, Redrum, Kuudes Linja, Porvoonkadun baari, Luft, Kola, Kuula ... tror det blir ungefär 15.

Då glömmer han bort klubben YK som levde ett kort liv vid Norra Järnvägsgatan.

Det handlar inte om att starta och gå vidare – Rantanen sitter fortfarande själv och knopar ihop programmen för de ställen som han nu håller i. Längtan efter bra musik har varit ledstjärnan ända sedan slutet på 80-talet då han själv började som dj. Kuudes Aisti är inget undantag.

– Jag har lyssnat och researchat mycket, och snackat med agenter om vad de rekommenderar. Ingen artist är vald för att behaga någon annan, de ligger alla nära hjärtat.

– Vi har ett brett utbud musik, men tanken är att det inte ska vara soul eller reggae på huvudscenen, utan punk och rock.

Höga krav
Många artister som de ville ha fick de inte, bland dem Brian Johnston Massacre. Men programmet innehåller personliga drömartister.

– Min personliga favorit är nog DJ Harvey, jag har följt honom i tjugo år. Jag åkte en gång hela vägen till Hawaii för att se honom spela.

En annan personlig seger är Shackleton, som Rantanen träget i fem års tid kämpat för att locka till Finland. Det att han närvarar bådar gott för festivalen.

– Han frågar alltid vem annan som spelar innan han bestämmer sig för om han vill komma, den här gången verkar han vara nöjd.

Kolla in info om festivalen här.