Hörspelsrecension: Bära vitt en vanlig lördag
RADIOTEATER
Regi: Ralf Långbacka. I rollerna: Erik Gustafsson, Gundel Henrikson, Algot Böstman, Pertti Roisko.
Vem läser John Galsworthy i dag? Frågan ställs i det senaste numret av tidsskriften The New Yorker där journalisten Tom Vanderbilt försöker komma underfund med receptet till litterär framgång. Varför läses vissa författare hundra år efter deras död, medan andra faller i glömska?
När det gäller Galsworthy känner säkert många till Forsytesagan men romanerna om den rika släkten lär däremot inte nå en särskilt bred läsekrets i dag. I en läsarundersökning 1929 valdes Galsworthy ändå till den författare som troligast skulle läsas också hundra år senare.
Läsarnas tippning föll bevisligen inte helt rätt och att sia om vilka författare som fortfarande läses efter sin bortgång är med andra ord så gott som omöjligt, menar Vanderbilt. Man ska falla de framtida läsarna i smaken, fylla deras preferenser och behov – något som inte ens ett Nobelpris i litteratur kan garantera.
De senaste månaderna har debatten om författaren Walentin Chorell tagit liknande svängar. Varför läser och spelar man inte Chorell som under sin livstid var så oerhört produktiv och som så flitigt sattes upp på teatrarna? Ralf Långbacka menar att Chorells psykologiska realism inte passade in i 1960- och 1970-talets livssyn och Pia Ingström konstaterar i sin tur att feminismen ställde krav på en ny typ av kvinnoskildring.
Vi som missade Chorellboomen får nu möjlighet att ansluta oss till samtalet när Radioteatern bjuder på ett smakprov i form av hörspelet Tre vita skjortor från 1960. Föreställningen följs av ett klipp ur programmet Bonboner och bittermandlar ur Radioteaterns arkiv, där Radioteaterns förra konstnärliga ledare kommenterar pjäsen. ”Den är för sin tid överraskande bra!” konstaterar Erik Ohls och visst håller jag med.
Ralf Långbackas iscensättning är tät, tempofylld och humoristisk. De välskrivna underfundiga replikerna knyts samman i en rätt så förtjusande länk. Ensemblen bestående av Erik Gustafsson, Gundel Henrikson, Algot Böstman och Pertti Roisko ger trovärdiga röster åt den moderna arbetarfamiljen Fröjdman vars vardag en dag sätts i gungning när mamma Hanna köper männen tre vita skjortor. Klädesplaggen har ett starkt symbolvärde – bara rika bär vitt till vardags. Vanligt folk har vitt till konfirmation, bröllop och begravning – i extremfall som söndagsklädsel – säger den äldsta sonen.
Förlorar sig själv
Mamman är motorn i klassresan. ”Det ska gå framåt!” upprepar hon. Sönerna och maken förhåller sig skeptiska till projektet som på sätt och vis innebär en förlorad identitet. Det är falskt och fisförnämt, varför ska man pryda sig i ”påfågelsvans och vit skjorta”? raljerar pappa Samuel. Han håller fast vid ett samhälle med givna roller, där var och en håller sig till sitt. Äldsta sonen är också motvillig trots att den vita skjortan kan hjälpa honom vinna grannflickan Jennys gunst. Yngsta sonen ser ändå möjligheterna: en cykel om faderns lön skulle stiga.
Tre vita skjortor är en klasskildring präglad av sin tid – troligen främst av trettiotalet, påpekar Ohls. Det som för en åttiotalist är mest slående är moderns uppenbara ointresse för att förverkliga sig själv. Mamma Hanna börjar konsumera men i första hand för männen. Skjortorna är till dem och målet är att pappa ska bli befordrad och pojken gift. Hennes egna drömmar och önskningar förblir i det dolda.
Hanna är alldeles olik de kvinnor vi i dag allt oftare möter i till exempel populärkulturen. Kvinnor som strävar uppåt, höjer sin sociala och ekonomiska status – också om det bara sker med ett par designerskor. I Tre vita skjortor är mamma Hanna kraften, den som förstår familjens bästa men också den som lyssnarna i slutändan vet allra minst om.
Tre vita skjortor sänds i kväll i Radio Vega kl. 21.10.