Plock & fynd: Mammaporr och feminismens fel

Mammaporr och e-snusk
På bokmässan i London i slutet av april talades det mycket om e-bokens nya landvinningar. Om man ska tro till exempel kolumnisten David Sexton i Evening Standard, är e-boken den perfekta snuskgömman. På sin Kindle kan man läsa vad som helst utan att vara rädd för kritiska blickar från omgivningen.

Och det här lär kvinnor gilla – "mommy porn", mammporr, är en ny blomstrande genre och det stora namnet just nu är E L James med romanen Fifty Shades of Grey. Det hela började med att hon skrev porr som "fan fiction" på nätet. Sen utgavs texterna som e-bok och blev en digital bestseller. Sista anhalten är att romanen, en synbarligen detaljrik och åskådlig historia om sadomasokism, bondage och dominalekar mellan den unga studenten Anastasia Steele och affärsmannen Christian Grey, getts ut som pappersbok.

Här viner piskorna, om man ska tro den ogillande Sexton: "Här finns ingenting som inte skulle finnas i den våldsamt gränsöverskridande Historien om O (1954), men i motsats till denna lilla klassiker är det löjligt illa skrivet. Tack vare de nya utgivningsvägarna har den här boken emellertid nått en kvarts miljon läsare, utan tvivel kvinnor nästan allihopa."

Enligt den amerikanska bokbranschorganisationens tidskrift The Booksellers statistik är den enda vuxenbok som lyckats ta sig upp bland bästsäljarlistans tio-i-topp just Fifty Shades of Grey. Annars var barnböckerna den amerikanska bokmarknadens stora vinnare, med en ökning på en halv miljon exemplar under förra året. 

Totalt dök den amerikanska bokmarknaden med 16 procent jämfört med 2010, trots storsuccéer som Suzanne Collins Hungerspelen. Totalt såldes 136 miljoner böcker.

Feminismens fel!
I gårdagens tidning (debattsidan) läste Jutta Zilliacus och Sture Christian Eklund lusen av Ralf Långbacka för att han invänder mot påståendet att kulturlivet från och med slutet av 1960-talet skulle ha varit "vänstervridet". Snarare då lite mindre "högervridet" än förut, vill Långbacka påstå. Debatten gäller orsaken till att den en gång så uppburna och flitigt spelade dramatikern och romanförfattaren Walentin Chorell i slutet av 1960-talet föll i glömska.

Det var inte vänstervridningen, det var tidsandan, som sköt ut Chorell i periferin, verkar Långbacka mena – "...verkligheten sågs på ett annat sätt (...) sådan är världens gång" –  i en konstig tankemanöver som inte tycks beakta att politiken var en rätt betydande komponent av hur verkligheten sågs och av världens gång.

I litteraturhistorien är Chorell, som alltså skulle ha fyllt 100 år i början av april, hur som helst ingalunda bortglömd. I Finlands svenska litteraturhistoria II: 1900-talet har Clas Zilliacus försökt sammanfatta Chorells poetik så här:

"Dramatisk konflikt inträder då mänskligt bisarreri får verka i vardaglig miljö eller då vardagsmänniskan försätts i en bisarr belägenhet. (...) Harmoniska människor är odramatiska. Den enkla människans känsloliv är dramatiskt mer intressant än den komplicerades. Kvinnan har ett rikare känsloliv och mer övertygande uttryck för känslor i dramatiska situationer." (Min kurs.)

En av Chorells bättre kända pjäser är Kattorna (1960), skriven för elva kvinnliga skådespelare. Pjäsen utspelar sig i arbeterskornas omklädnings- och lunchrum i en fabrik, och intrigens motor är lesbiskt utanförskap.

Utan att luta alltför tungt på egna vid det här laget ganska murkna läseminnen kanske jag vågar påminna om att det fanns något utöver vänster/höger-justeringen i kulturlivet på 1970-talet som påverkade receptionen av Chorell just som kvinnoskildrare, och det var feminismen. Den nya kvinnorörelsen var i hög grad en kulturrörelse, och till den hörde en väldig iver bland kvinnliga konstutövare att säga, skriva, spela själv.

Chorell var vid det laget en medelålders herre och psykologilärare tillika, och hans grepp om sina kvinnliga karaktärer, hur inkännande det än var, kan ha tett sig förlegat och exotiserande. Här fanns ett formuleringsföreträde att ifrågasätta.

För att igen citera Clas Zilliacus: "När sextiotalsradikalismen tog loven av Chorell var det inte för att dess människosyn var mer nyanserad än hans utan för att det nu var samhällssyn som önskades. När samhällssyn åter slutade vara mode var hans människosyn alltför onyanserad."

Varvid jag alltså vill inskjuta att under modeväxlingarna mellan människosyn och samhällssyn stökade feminismens kärnfulla sentens "det personliga är politiskt" till gränserna på ett intressant sätt. Det radikala syftet, i praktiken mycket radikalare än den politiska vänsterns, var att skapa syntes just mellan samhälls- och människosyn.

Summa summarum: det var kanske lika mycket feministernas "fel" som den förkättrade vänsterns att Chorell föll i glömska.

Vilket naturligtvis inte innebär att hans produktion skulle sakna litterära och sceniska kvaliteter värda att återupptäcka i dag. Kanske till och med något slags dramaturgisk stringens och kompetens som kunde te sig fräsch och underbart tät som omväxling efter all icke-verbalt utlevd kroppslighet, multimedial visualitet och överdådigt slösande tidsanvändning som vi fått se en del av på sistone.