Ralf Långbacka: Vänstervridning och snedvridning

I Hbl 13.4 ingår en förtjänstfull redovisning av Walentin Chorells författarskap, gjord av dottern Eva Chorell Fahy och hennes son Niall Chorell med anledning av en minnesskrift utgiven till Walentin Chorells hundraårsjubileum. Den avslutas med en analys av varför Chorell under senare delen av sitt författarskap rönte mindre framgång och i dag är utsatt för ”ointresse och glömska”. I textens sista mening kommer förklaringen. Den torde ”stå att finna i den socialistiska ideologin som erövrade kulturlivet under det senare 60-talet och som gjorde det svårt för den som inte hade ett socialt budskap att göra sig gällande.”
Det här applåderas av Jutta Zilliacus (Hbl 23.4) som stöder sig på ett (av mig oläst) inlägg i ÅU 6.4 av Sture-Christian Eklund som också ser orsaken till det minskade intresset för Chorell i den ”vänstervridning som efter 1968 genomsyrade kulturlivet i Finland”, då enligt Eklund ”majoriteten av författarna och kritikerna i ropet” var socialister.
Här gör sig både Chorells, Eklund och Zilliacus till tolkar för en grov förenkling av verkligheten. Någon sådan tid har aldrig existerat, den fruktansvärda ”vänstervridning” som Jutta Zilliacus med sådan emfas framkallar är nog till stor del fantasier.
Sant är att det under den tiden skedde en viss vridning från den dominanta högerstyrda (eller ska vi säga borgerliga) politik som funnits i Finland hela tiden, inte minst på konstens område. Det är klart att varje försök att rätta till den obalansen kan kallas ”vänstervridning”, men någon vänsterdominans har aldrig existerat inom tidningsvärlden, teatern eller kulturen. Den som påstår det ser spöken. Och det var många som såg spöken på 60- och 70-talen, det kan jag vittna om för – som Runeberg säger – jag var med.

Men först några ord om Walentin Chorell och de problem han ställdes inför. Då är det viktigt att påpeka att han i fråga om framgång som dramatiker är i en särklass inom finlandssvensk teater. Utan att ha någon hållbar statistik att luta mig mot vill jag påstå att han spelats överlägset mest av alla författare. Någon enskild pjäs, närmast då Finns det tigrar i Kongo? av Bengt Ahlfors och Johan Bargum har nått större framgång, men som helhet är Chorell i en klass för sig. Spelad i Finland på svenska och finska, spelad utomlands. Spelad i radio, i tv, på scenen. Filmatiserad.
Den som har någon insikt i finlandsvensk litteraturhistoria vet att det normala för en finlandssvensk pjäs är att den spelas en gång och sedan aldrig mera, många pjäser av bra författare nådde aldrig eller tiotals år efteråt scenen. I det ljuset framstår Chorells framgång som enastående. Jag är inte helt fri från sakkunskap på området, jag har gjort sju Chorelliscensättningar, på scen i tv och radio.
Varför upphörde Chorells framgångar i slutet av 1960-talet? Säkert var en orsak att en yngre generation inom teatern hade andra inspirationskällor än en äldre, en var också de politiska vindar som blåste. Med Vietnamkriget och studentrevolten kom en kursändring mot vänster i synnerhet hos de unga. Men de som bestämde på teatrarna, inom tidningsvärlden och på kulturområdet som helhet var i Finland fortfarande dominant borgerligt inställda. Vilka teaterchefer fanns det på våra stora teatrar? Runar Schauman, Carl Öhman, Arvi Kivimaa, Jack Witikka, Sakari Puurunen. Vem av dem tillhörde ”vänstermaffian”?

Genomgående i hela landet var att teatrarna var högerdominerade, i styrelserna, i den konstnärliga ledningen och för det mesta inom skådespelarkåren.
Visserligen blev det vissa förändringar, till exempel att Kalle Holmberg och jag kunde ta över ledningen för en stor teater, Åbo stadsteater, och att de ”fria grupperna” ofta var vänsterinriktade. Men helheten var fortfarande i tryggt borgerliga händer. Ur ideologisk synpunkt kunde vilken som helst av våra teatrar ha spelat Walentin Chorell. Om de inte gjorde det, så berodde det snarast på att han som professor emeritus Clas Zilliacus säger i sin analys av Chorells verk i Finlands svenska litteraturhistoria, del II, att han inte längre var ”tidsenlig”. I klartext: tiden var en annan.
Det hände mycket på 1960-och 1970-talet, en annan livssyn gjorde sig gällande. Man behöver inte förenkla det, bara konstatera faktum. Verkligheten sågs på ett annat sätt. Den typ av psykologisk realism, som var Walentin Chorells kännemärke och ibland fick en prägel av ”lärobok i psykologi” hade inte längre någon plats på Europas scener.
Och detta gällde inte bara Chorell. Vi kan som exempel ta två dramatiker av världsklass som hörde till de stora och mest spelade strax efter världskriget, Tennesse Williams och Jean Anouilh. De var inte längre tidsenliga. De spelades inte. Vem spelar dem i dag?

Det här är en ständigt pågående utveckling och det finns ingen anledning att ta till förenklade sanningar för att förklara det. Chorells sätt att tackla verkligheten och hans psykologiserande stämde inte in i 1970-talets bild. Jag vet att han själv ansåg sig politiskt förföljd av vänstern, men jag tror inte att det fanns någon aktiv eller ens medveten sådan ”förföljelse”. Han stämde helt enkelt inte in.
Jutta Zilliacus ständiga åberopande av ”vänstervridningen” handlar nog mera om ”snedvridning”, att inte kunna se verkligheten. Och det blir nästan komiskt när hon i det här sammanhanget som stor martyr talar om den ”förföljelse” hennes litterära verk utsattes för i Finland. Att hon fick negativ kritik i Arbetarbladet eller Löntagaren lär nog inte haft stor inverkan på vare sig framgång eller försäljning. I dag kan hon ju vara nöjd, från 1980-talet framåt har ju en pålitlig högervind blåst med den nyliberala världsbilden som ledstjärna. I dagens dramatik är det inte Chorell, Anouilh och Williams som spelas, men inte heller Brecht och Peter Weiss. Dagens namn är till exempel Lars Norén och Jon Fosse. Sådan är världens gång.
Underlåtenhetssynder är ingen ovanlighet i finlandssvensk teater. Mikael Lybecks Ödlan, med Sibelius musik, spelades år 1909. Sedan aldrig mer. Jarl Hemmers Gehenna (som senare blev En man och hans samvete) skrevs 1928, den spelades första gången på svenska i Finland på 2000-talet. Hagar Olssons Snöbollskriget, högaktuell när den skrevs 1939, fick sitt finlandssvenska uruppförande på 1990-talet. Båda censurerades bort på 1930-talet. Det går att fortsätta listan hur långt som helst. Walentin Chorell hade större tur än de flesta.