Recension: Allt som Sibelius någonsin skrev
År 2011 finns samtliga Sibelius verk på skiva. Hbl:s kritiker har lyssnat på de tretton boxarna, knappt sjuttio skivorna och nästan hundra timmarna med allt som Sibelius någonsin komponerade.
Olika tolkare.
Kammarmusiken I & II
Vol. 2 & 9. Temperakvartetten, Jaakko Kuusisto, Marko Ylönen, Folke Gräsbeck, Torleif Thedéen, Lasse Pöysti, bleckblåsensemblen Brass partout m.fl.
Som en röd tråd löper kammarmusiken genom Jean Sibelius produktion. Barndomens första alster, ungdomsårens och studietidens stråkverk och stråkkvartetter samt pianotrion som tonsättaren ofta spelade med sina syskon på hemkonserterna. Sibelius skrev också en del kammarmusik för bleckblåsinstrument. Även den är inkluderad i boxarna.
En stor del av musiken härstammar från slutet av 1800-talet. Många har nu spelats in på skiva för första gången.
Den stora mängden verk är respektingivande och påvisar en stor passion för hantverket. Och i mångt och mycket är Sibelius tidiga kammarmusik just detta – ett skickligt prov på hantverkskonst. Här och där kan mästarens egen röst vidkännas. De djärva harmonierna, modulationerna och de påhittiga inflikningarna i satsen ger då och då en antydan om vartåt det sedermera började luta.
De många medverkande musikernas ypperliga tolkningar bidrar till verkens förtjusande intryck.
Jan Mikael Vainio
Körmusiken
Vol. 3 med orkester; vol. 11
a cappella. Jubilate, Dominante, Orphei Drängar, Ylioppilaskunnan Laulajat, Sinfonia Lahti & Osmo Vänskä, Göteborgssymfonikerna & Neeme Järvi m.fl.
Sibelius instrument par préférence var orkestern. Rakastava, Sibelius främsta a cappella-körverk är just så orkestralt skrivet att tonsättaren elegant kunde göra ett arrangemang för stråkorkester vilket i dag torde vara kompositionens mest spelade version. Manskörsoriginalet var för svårt för Ylioppilaskunnan Laulajat 1894 trots att Sibelius försökte hjälpa kören med ett diskret stråkackompanjemang. Först i arrangemanget för blandad kör fick Rakastava sin absoluta gestalt.
A cappella-versionerna och mycket annat finns på sex fullmatade cd i boxen med körmusiken. I mängden av sånger i olika versioner finns några pärlor (Sydämeni laulu) men det mesta är förbluffande likgiltigt och oinspirerat. Flera sånger har en speltid på endast 30–40 sekunder!
Sex cd innehåller vokalmusik med orkester och genast får musiken substans och spänst. På första skivan klingar självfallet Kullervo-symfonin och på tredje skivan kan lyssnaren stifta bekantskap med Sibelius andra operaförsök, Jungfrun i tornet. Många är klassikerna i denna box och likadana tomgångsfloppar som i körboxen finns inte.
Folke Forsman
Pianomusiken I & II
Vol. 4 och 10. Folke Gräsbeck, piano.
Sibelius kan inte i varje fall beskyllas för brist på originalitet när det gäller pianoproduktionen. Speciellt i ungdomsverken kryllar det av stilar och Sibelius låter ofta som en egendomlig blandning av Satie, Schumann, Chopin, Liszt och Ravel för att nämna några. Samtidigt återfinns naturelementet, det mytiska, mystiska, arkaiska och lyriska, vemodet och de slaviska melodierna.
Tre versioner av Idyll op. 24 nr 6 är intressant lyssning. F-dursonaten (1893), sonatinerna, fugaexpositionerna och pianoarrangemangen av skådespelsmusiken likaså.
Folke Gräsbecks tolkningar håller en jämnt hög nivå, vilket är både anmärkningsvärt och beundransvärt med tanke på den ofantliga mängden. Emellanåt låter det lite robust för min smak, men inspelningarna är faktiskt inga hastverk. Ljudbilden är förstklassig och Lasse Pöystis berättarröst lika varm och njutbar som alltid.
Ordineras: Alla pianister med självaktning bör åtminstone lyssna igenom skiva nummer 3 i volym 4, som innehåller flera potentiella konsertstycken.
Wilhelm Kvist
Skådespelsmusiken
Vol. 5. Sinfonia Lahti & Osmo Vänskä, Göteborgssymfonikerna
& Neeme Järvi.
Sibelius komponerade inte mindre än elva skådespelsmusikpartitur, av vilka de orkestrala bidragen redovisas i volym 5 av den kompletta utgåvan.
Den expressiva musiken till Mikael Lybecks Ödlan, skriven för stråksextett men i regel framförd med större ensemble, kunde ändå bra ha varit medtagen här, liksom de bägge gitarrackompanjerade sångerna från Trettondagsafton.
Teatermusiken innehåller en hel del av Sibelius mest karakteristiska musik och här får man stifta bekantskap med verkliga rariteter som den brett upplagda musiken till Hofmannsthals Jedermann, den svårt underskattade pantomimen Scaramouche samt originalpartituret till mästerverket i genren, Stormen, i Osmo Vänskäs lysande pionjärinspelning.
Intressant är även att jämföra originalmusiken, framförd av Vänskä och hans Lahtissymfoniker, med de mer bekanta sviterna, utsökt tolkade av Neeme Järvi och Göteborgssymfonikerna.
Mats Liljeroos
Tondikterna & symfonierna
Vol. 1 & 12. Sinfonia Lahti & Osmo Vänskä, Göteborgssymfonikerna & Neeme Järvi.
När BIS sammanställde symfonivolymen för sin kompletta Sibeliusutgåva kunde man välja mellan Neeme Järvi och Göteborgssymfonikerna och Osmo Vänskä och Lahtissymfonikerna och visst var Vänskä det naturliga valet, även om Järvi hade varit att föredra i Andra symfonin.
I övrigt trumfar Vänskä över Järvis äldre inspelningar beträffande såväl ljudbildens naturliga värme som de fullkomligt chosefria och idiomatiska läsningarna. Vänskä är partiturtrogen som få och har en osviklig känsla för musikens strukturella och emotionella dramaturgi.
Samma gäller Vänskäs versioner av de superba tondikterna med en blodisande suggestiv Tapiola i spetsen, medan Järvis inspelning av Scènes historiques I & II är den bästa någonsin.
Som spännande bonus bjuds det på alternativa versioner av bl.a. Femte symfonin, En saga, Lemminkäinen och Okeaniderna och man kan följa med hur de älskade verken så småningom funnit sin slutgiltiga form.
Mats Liljeroos
Violinmusiken
Vol. 6, musik för violin och piano; vol. 8, orkesterverk inkl. violinkonserten. Nils-Erik Sparf, Jaakko Kuusisto, Leonidas Kavakos, Dong-Suk Kang, Folke Gräsbeck m.fl.
Jean Sibelius blev aldrig sina drömmars violinvirtuos, men han komponerade flitigt för sitt eget instrument. De tidiga verken för violin och piano är eleganta och graciösa, de flesta baserade på salongsmusik. Inga djupa rynkor fanns ännu att skåda i tonsättarens panna! Musikerkvaliteten är hög, speciellt förtjust är jag i Nils-Eric Sparfs fjäderlätta ansats och romantiska kraft.
Förvånansvärt många färger finns med i pianotranskriptionen av violinkonserten, även om pianopartiet inte äger samma dynamiska bredd som en hel symfoniorkester. Orkesterverkboxen innehåller förutom violinverk både kända orkesterhits och rariteter. Tablåmusik för viborgska nationens festlotteri från 1893 innehåller t.o.m. stiliserad runosång!
Om man verkligen måste ha tillgång till vartenda fragment Sibelius skrivit kan man fråga sig. Vissa är fascinerande, men t.ex. en halv minut valsmelodi hade jag nog kunnat leva utan, för att inte tala om raden fragment ur violinkonserten. Åtta förändrade takter läser jag gärna om, men på skiva känns de rätt onödiga.
Tove Djupsjöbacka
Sångerna
Vol. 7. Helena Juntunen, Anne Sofie von Otter, Monica Groop, Dan Karlström, Gabriel Suovanen, Jorma Hynninen. Folke Gräsbeck, Bengt Forsberg, Love Derwinger, piano m.fl.
Sibelius mångsidiga solosångproduktion är en fyndgruva för den som vill ryckas med av intensiva känslor och subtila stämningar. I den kompletta sångboxen finns alla favoriter och rariteter på fem skivor – sånger med och utan opusnummer, utdrag ur sceniska verk, arrangemang samt alternativa och preliminära versioner.
Merparten av innehållet består av Anne Sofie von Otters och Monica Groops tjugo år gamla inspelningar, men detta klagar jag inte på. Båda solisterna är utmärkta, och särskilt von Otter lyckas i sina tolkningar kombinera teknisk suveränitet med likadan gripande uttrycksfullhet som präglar de tidigaste Sibeliusinspelningarna från början av 1900-talet.
De färska inspelningarna ter sig lika gedigna. En av pärlorna är Helena Juntunens och Folke Gräsbecks premiärinspelning av Luonnotar i Sibelius eget arrangemang för röst och piano.
Något beklagligt är dock att inte alla av sångerna framförs i sina originaltonarter, i synnerhet som denna aspekt var viktig för tonsättaren.
Anna Pulkkis
Blandat
Vol. 13. Bl.a. orgel- och frimurarmusik. Flera tolkare.
Sista volymen innehåller en hel del udda verk, orkesterfragment, premiärinspelningar samt smått och gott. Dessutom ingår en bonus-dvd med ”Sibelius på Ainola” samt skärgårdslandskap med Sibeliusackompanjemang.
Det tyngst vägande materialet är orgel- och frimurarmusiken. Frimurarverksamheten i Finland startade på nytt på 20-talet efter förbudet under ryska tiden och den så kallade Suomilogen grundades utgående från storlogen i New York. Sibelius spelade orgelharmonium vid logen och blev medlem tillsammans med andra stormän (Wäinö Sola, förmodligen Robert Kajanus, C. G. Mannerheim med flera). Han hörde således inte till Svenska Frimurare Orden i Finland med huvudsäte i Stockholm.
En del nytt material har upptäckts i privata samlingar och musiken finns nu med i sin helhet. Det är intressant att konstatera att Sibelius under ”tystnaden i Järvenpää” arrangerade och komponerade ritualmusik för frimurarnas gradarbete. Vissa stycken är mer inspirerade än andra. En stor del av musiken är vokal och har filosofisk engelsk text. Vissa melodier känner vi sedan tidigare: Ljud högt du psalm och Finlandiahymnen specialarrangerades av Sibelius för frimurarbruk.
Jan Granberg