Vill ni kräkas?

Hur du till dem som har lust att kräkas när du hör ordet Sibelius? Då kanske den nya helhetsutgåvan av Sibelius samtliga verk är rätt medicin.

Om min generations problem ibland har varit att vi levt med Jean Sibelius som spöke och föremål för offentliga kontroverser – om allt från nazikopplingar till brända symfonier – har åtminstone min bild förändrats och nyanserats i takt med att jag lyssnat igenom några av boxarna.

Frågan om varför vi egentligen skall intressera oss för allt det som Sibelius någonsin satte till pappers ter sig inte längre lika svår att besvara. I bästa fall kan Sibeliusbilden nyanseras; Sibelius låter inte längre bara så som han låter i Finlandia, i symfonierna eller Tapiola – han kan låta på en mängd olika vis.

Hbl:s kritiker är uppenbart kluvna till att allt som Sibelius komponerade skall finnas inspelat, vilket framgår av omdömena i recensionerna.

Att musiken finns på skiva skadar knappast någon, men om man vill kritisera något är det närmast upplägget, att kuriosa såsom kompositionsövningar, fugaexpositioner, tretakters teman och spår som mäter fem sekunder blandas med mera kända och gedigna stycken. För visst är det så att femsekundersspåren mera fungerar som referensbibliotek för forskaren än som kvällslyssning för discofilen.

Premiärinspelningarna och krafsen kunde med fördel ha lagts i en egen box, tänker kanske någon. Men då kommer vi omedelbart till frågan om var skiljelinjen skall dras: vilka verk är tillräckligt bra för att platsa bland de egentliga verken och vilka tillräckligt dåliga för att kasseras? Och det är uttryckligen denna hierarkiska uppställning som Folke Gräsbeck, Sibeliusforskaren Andrew Barnett som planerat utgåvan och många fler önskat rucka på.

I dagens ”värdeneutrala” värld där alla blommor skall få blomma är alla spår lika värda. Auktoriteterna har gått i graven, lyssnaren skall få avgöra. Mångfalden och alla spårs lika värde är ett ställningstagande i sig självt.

Att Sibeliusprojektet sedan blivit avgörande för vissa musikers utveckling är också intressant. Göteborgssymfonikerna och Neeme Järvi blev till stor del kända för sina Sibeliustolkningar, Sinfonia Lahti och Osmo Vänskä har rentav profilerat sig genom sina Sibeliusinspelningar och -premiärer trots att orkestern också spelat mycket annat. Bland annat grundades en hel Sibeliusfestival i Lahtis. Och Folke Gräsbeck skulle inte vara den han är utan sina inspelningar.

Folke Gräsbeck har med Sibelius gjort det som Glenn Gould gjorde med Bach. Han har tillbringat största delen av sitt aktiva liv i inspelningsstudion och fördjupat sig i en tonsättare. Om hans tolkningar tidvis låter onödigt robusta för min smak, är det inte mera irriterande än vad Glenn Goulds nynnande är.

Märkligt att det skulle ta femtiofyra år efter Sibelius död innan alla hans verk finns på skiva, men när det väl har hänt är det väl bara dags att börja lyssna.

Maratonloppet kan börja.