Folke Gräsbeck är mån om att låta sig fotograferas i Sibelius-Akademins konsertsal - konsertpianist som han är. Foto: Richard Nordgren.

En man med stor aptit

– Bara för att siklöjrom är dyrast betyder det inte att laxrom, forellrom och sikrom är botten. Så förklarar pianisten Folke Gräsbeck sin glupska aptit för alla Sibelius mer eller mindre kända verk som han spelat in på fyrtio skivor.

Det har gått snart sexton år sedan pianisten Folke Gräsbeck blev involverad i helhetsutgåvan av Sibelius samtliga verk. Projektet startade i praktiken 1982 då de äldsta inspelningarna gjordes med Göteborgssymfonikerna och Neeme Järvi. Gräsbeck kom med 1996 då han spelade in cellomusiken med Torleif Thedéen.

– Det blev en stor succé. Det skrevs i alla världens tidningar, i Tyskland och USA, att bättre än så här kan man inte spela, säger han.

Året därpå träffade han BIS-chefen Robert von Bahr som lade märke till Gräsbecks entusiasm för Sibelius. Han påpekade att en stor del av ungdomsverken inte var inspelade ännu.

– Och så tillade han att jag egentligen kunde spela in hela pianomusiken. Jag tänkte att okej, ungdoms- och pianomusiken blir kanske fyra fem skivor, men det blev tjugofyra hela skivor.

Smått bitter

Nu är Gräsbeck ändå smått bitter, för han upplever att han inte fått det erkännande som han tycker sig förtjäna.

– Helhetsutgåvan är ett nationalmonument, det största grammofonprojektet i Finland någonsin. Och receptionen hittills har varit obegripligt barnslig och negativ, illvillig och korkad. Om jag kunde gråta skulle jag, säger han.

Mest sårande upplever Gräsbeck vissa kritikers uppfattning om det går att plocka ut vissa boxar som skulle vara mera värda än andra.

– Hela meningen är ju att man skall ha en komplett bild av det som finns. Min filosofiestuderande syster brukar säga att hela bilden är mera än delarna, säger han.

Tycker inte du att Sibelius olika verk håller olika standard och att vissa verk är bättre än andra?

Han undviker frågan.

– Men det är hemskt mycket som vi inte har hört. Problemet är att vi är så skadade efter att ha hört Tapiolapoemet sextiotvå gånger att Kung Kristians ballad – som orkestralt är minst lika grand – låter som arabiska för våra öron. 1950-talets greatest hits-estetik lever kvar och är så djupt rotad att folk inte vågar spela annat. Lyssna på Sibelius a-mollkvartett som han skrev när han var tjugofyra. Den är inte dålig!

Grundläggande musikerinstinkt

Enligt Gräsbeck handlar nyfikenheten för Sibelius mindre kända verk om en ”grundläggande musikerinstinkt” som han ibland saknar hos alltför selektiva musiker.

Vad menar du med en grundläggande musikerinstinkt?

– Jag minns när jag var nitton år och läste Pasternaks Doktor Zjivago. Det var en omtumlande läsupplevelse. Jag åt, sov och andades med den där boken i fem veckors tid. Men efteråt fick jag känslan av att jag ville läsa allt av Pasternak. Jag fick knappt tag på någonting, men Ljuvers barndom kom jag över och där hittade jag samma fantastiska berättarjovialitet. Robert von Bahr hade samma idé med Sibelius. Han sade i början av 1980-talet att han ville spela in varje ton av Sibelius.

Och vilket är Sibelius bästa verk?

– Om någon föreslår att sonatinerna eller pianostyckena op. 24 utgör gräddan kan jag nicka och förstå, men jag är inte intresserad av att dricka bara grädde. Det som är roligt är att lyssna till helheten och upptäcka att man gillar vissa stycken mera än andra, svarar Gräsbeck och tar till en annan kulinarisk metafor.

– Bara för att siklöjrom är dyrast betyder det inte att laxrom, forellrom och sikrom är botten. Att utesluta alla andra former av rom är absurt.

En ypperlig melodiker

Hur skall man kunna diskutera melodisk kvalitet när folk inte känner till verket?

Enligt Gräsbeck är hela kontentan av helhetsutgåvan att Sibelius är vår melodiker ”nummer ett”.

– Han har alltid fina melodier oberoende av om han skrev dem som 17- eller 67-åring, säger Gräsbeck med oskuldsfullt barnslig entusiasm i rösten. Han nämner nocturnen ur Belsassars gästabud som exempel och nynnar en bit.

– Den här ena nocturnen borde vara tillräcklig för att bevisa att Sibelius är en ypperlig kompositör. Men hur skall man kunna diskutera melodisk kvalitet när folk inte känner till verket?

Om karriären säger Gräsbeck att det naturligtvis har varit dumt att satsa allt på ett kort, men att det har varit en väldigt intensiv tid.

– Sibelius är underbar musik, det är jugendfärger, det är mörka färger, ljusa färger och en härlig entusiasm. Jag uppskattar både den mogna musiken och ungdomsmusiken.

Profil
  • Född: 6 oktober 1956 i Åbo.
  • Yrke: Pianist.
  • Spelningar: Hundra konserter per år, över 3 000 konserter och 50 skivinspelningar sedan 1981. Spelade inte på sju år då han led av en handskada, firar i år att det gått 30 år sedan han opererades och rehabiliterades. Vann första pris i Maj Lind-tävlingen 1973.
  • Karriär: I omvänd ordning. Lektor vid Sibelius-Akademin sedan 1985, magister 1997. Doktorerade om pianot i Sibelius ungdomsproduktion 2008.
  • Aktuell: Med inspelningen av Sibelius samtliga verk. Gräsbeck spelar på fyrtio av skivorna i helhetsutgåvan. Hans insats mäter tjugofyra hela skivor.