Den kompromisslöse Béla Tarr

Ungraren Béla Tarr är ett extremt fall i dagens film. Måhända det mest extrema. Det är kanske missvisande att kalla honom mystiker eller metafysiker då han i själva verket i film efter film avmystifierar allt. Filmerna kunde beskrivas som ontplogiska eller kosmologiska, inte sociologiska, rapporter om människans villkor och situation i en värld som inte fungerar som den borde. Det har den kanske aldrig gjort.

Tarrs väg, sedan han som 16-åring med 8 mm:s kamera gjorde sin första film, har gått via uppmärksammade verk som Damnation (1988), den sju timmar långa Sátántango (1994), Wercmeister harmóniák (2000) till The Turin Horse (2011), den logiska slutstationen varefter han meddelade att han inte längre gör film.
Filmer som hela tiden blivit renare, primitivare och mer koncentrerade. Som gått mot mörkret och tystnaden.

Rekordlånga tagningar
Det har faktiskt hänt att Tarr använt stjärnor som Hanna Schygulla (i Werkmeisters harmonier) och Tilda Swinton (i Simenon-filmatiseringen The Man from London 2007) men för honom är en arbetare i en korvfabrik en lika intressant skådespelare. För mest handlar det om människor och den monotona vardagen. Deras fysionomier, blickar och åtbörder.
Mihály Vigs hypnotiska musik hörs i Tarrs alla filmer som brukar klippas av hans hustru Ágnes Hranitzky. Ett annat estetiskt särdrag är de extremt långa tagningarna.

– Dessa långa tagningar är ändå bara arbetsredskap. Men de skapar en intensitet som gör att aktören inte längre kan ty sig till skådespeleri utan avslöjar sig själv. Många har sett ett samband mellan mina tagningar och Miklós Jancsós men hans var koreografi och dans. Hans filmer var politiska och strukturerade, mina beskriver en mänsklig vardag som just inte förändras.
– Men vi träffas ofta, maestro Jancsó och jag. Han är 90 år men i gott skick. Vi dricker rödvin och bolmar så att rummet blir en rökbastu.

Nietzsche och tystnaden
Tarr säger att alla filmer om orättvisor och människans lyckliga stunder redan gjorts. På tal om testamentet The Turin Horse konstaterade en fransk kritiker att den påminde om Bibeln. Jo. svarade Tarr, men utan Gud. Varde mörker!
Filmen inleds med en apokryfisk anekdot om filosofen Nietzsche som 1889 såg hur en hästkusk i Turin tröttnade på sin häst och tog till piskan. Nietzsche gick fram och slog sina armar om den stackars hästen. Kort därefter drabbades filosofen av mental ohälsa.
Men så mycket om själva hästen berättar filmen inte. Dess universum är hästägarens och hans dotters tröstlösa vardag.
Tarrs beslut att upphöra med film kan ha att skaffa med den ungerska filmsituationen som gör honom mycket upprörd och som han helst inte vill tala om. Han konstaterar bara att den nya högerregeringen nästan gjort slut på all filmproduktion i landet.
Hans följande projekt blir ändå att starta en filmskola i Split i Kroatien med en mängd inbjudna lärare, prominenta internationella namn. Den startar i februari.
– Meningen är inte att undervisa utan att befria eleverna och få dem att hitta sin egen stil och sitt eget språk.
Tarr är trogen sin filmestetik.