Harriets stora äventyr

De unga franska kritikerna, många sedermera celebra regissörer, var begeistrade. Jean-Luc Godard beskrev Sommaren med Monika (1953)som den första ”baudelaireska” filmen och ansåg att endast Ingmar Bergman kan filma män såsom de älskas men hatas av kvinnor och kvinnor såsom de hatas men älskas av män. Och i sin regidebut De 400 slagen (1958) lät François Truffaut som känt sina unga busfrön stjäla en affischbild med en lättklädd Harriet Andersson.

Så började äventyret
Sommaren med Monika gjorde Harriet Andersson till omslagsflicka och vad hennes utstyrsel beträffar har många mycket riktigt påpekat vissa likheter med Silvana Manganos i Bittert ris (1949).
Vid tidpunkten för Sommaren med Monika hade Harriet från Stockholm redan en mängd mindre filmroller bakom sig och en huvudroll i Trots (1952). Hon hade medverkat vid barnmatinéer och i revyer.
Harriet Andersson, fortfarande lika vital och sprudlande som i ungdomens vår, berättar att hon hade medverkat i en mindre roll i en film av Gustaf Molander när hon erbjöds huvudrollen i hans film Trots.
– Han hade fått höra att jag var stockholmska som behärskade dialekten. Ironiskt nog den dialekt som jag under mina år i teaterskolorna blivit uppmanad att försöka motarbeta. Filmens framgång ledde till att Ingmar Bergman tog kontakt, ”Hurudan är den där nya flickan?”, hade han frågat Molander

Med Sommaren med Monika började Harriet Anderssons stora äventyr i en mängd Bergman-filmer. Ett äventyr som ju också inkluderade en relation i det privata.
– I Gycklarnas afton, som handlar om en gift cirkusdirektör med en ung älskarinna, fick jag en roll som på sätt och vis var skriven ur Bergmans eget liv. Det upplevde jag som mindre trevligt. Men det var intensiva och fina år. När Ingmar sedan kontaktade mig för rollen i Såsom i en spegel var vårt förhållande redan över. Är den inte för svår för mig?, undrade jag.
Prata inte skit, svarade Ingmar. Jag minns att jag kontaktade en professor i mentala sjukdomar för att sätta mig in i Karins roll, hon vars mentala verklighet rämnar.
– Själv är jag helt frisk, började jag när jag rings upp honom.
– Jaja, så säger alla, svarade han.

Om Donner med värme
Harriet Andersson minns också med värme filmfotografer som Gunnar Fischer och Sven Nykvist. I själva verket hävdar hon att det är ett bra trick att vända sig till filmfotografen om man har problem med regissören.
– Nykvist var en så oerhört snäll person, nästan lite blyg.
En speciell person i Harriet Anderssons liv och karriär är och förblir Jörn Donner som hon träffade i Berlin 1962. Det blev fem filmer med Donner som hon säger vara den man hon älskat mest och som hon fortfarande är bästa vän med.
Hon har filmat med Sidney Lumet i The Deadly Affair (1966) som hon beskriver som en charmant personlighet men hon säger sig inte sakna en internationell karriär. Rätt nyligen sågs hon också i en mindre roll i Lars von Triers Dogville.

Och på teaterscenerna har det blivit en mängd uppdrag, i Malmö och på Dramaten i Stockholm.
– Men mitt hjärta klappar nog mer för filmen som kombinerar skådespeleri med teknik. Den är nog mitt rätta element. Jag är lycklig över alla dessa år som jag fått uppleva. Det har inneburit komplicerade roller och horribla scener men i första hand stimulerande arbete.

Vår egen stjärna
Festivalens andra charmerande leading lady är Taina Elg, fortfarande Finlands enda verkliga stjärnexport till Hollywood. Taina Elg som redan länge bott i New Yorks Upper East Side och som dagligen promenerar, följer med tennis och går på opera. Taina som rör sig behändigt på vilket språk som helst, lika smidigt som hon i sin karriär växlat mellan balett, film och musikteater. Och som dessutom hunnit mannekänga för magasinet Elle.
George Cukors Les Girls (1957) fick ett bejublat mottagande i Sodankylä. Filmmusikalen som vad intrig och struktur beträffar på ett mäktigt sätt påminner om Kurosawas Rashomon. Men där Kurosawa pessimistiskt konstaterar att alla människor ljuger hävdar Cukor att alla talar sanning på sitt sätt.
– Gene Kelly var en stimulerande och energisk motspelare, även om han just då genomgick en svår period efter att hustrun lämnat honom. Men han lät inte privatlivet inkräkta på arbetet. Dessutom fick vi jobba med den underbara filmfotografen Robert Surtees. Men för mig är Finland ändå alltid Finland. Här har jag mina barndomsvänner och alla gamla balettkompisar.