En pigg provokatör i svensk film

Ruben Östlund är göteborgaren som innan sin egentliga filmutbildning åkte världen runt, i Alperna. Alaska och Nordamerika, och dokumenterade utförsåkning på film, en av hans stora passioner. 1998 inledde han sin utbildning i filmregi på filmhögskolan i Göteborg.

Från Göteborg kommer ju även en kräsen och originell filmskapare som Roy Andersson som Östlund nog tagit intryck av även om de stilistiskt kan stå rätt långt från varandra.

– Andersson laborerar med komplexa bilder, jag med oavbrutna tagningar. Men han har betytt mer för mig än Ingmar Bergman har gjort. Då bör jag väl tillägga att jag som ung inte var någon cineast, jag hade andra intressen.

Efter några kortfilmer debuterade Östlund i det längre formatet med Gitarrmongot (2004), en absurd historia om undertryckta känslor. Den fick ett blandat mottagande men även en nominering till Nordiska rådets filmpris. I De ofrivilliga (2008) utvecklade han temat med hur gruppen påverkar individen, människan som flockdjur. Det som han sedan återkom till i Play (2011).

– Det började med en tidningsartikel i Göteborgs-Posten där det berättades om ett gäng 12–14-åriga pojkar som hade rånat jämnåriga pojkar på deras mobiltelefoner. Det förekom över 40 fall och när jag studerade rättegångsprotokollen växte en kontroversiell bild fram. Rånarna var svarta och offren vita, men inget våld förekom. Eller bara psykologiskt våld och retoriska trick som byggde på hotbilder av "den andre". På sätt och vis bilder som står för stereotypier och manipulation och som är en del av kolonialismens arv. Vad det handlar om är vår blick på varandra och vår blick på oss själva.

Också i Frankrike och Cannes gick Östlunds "provokation" hem.

– Men även där undrade avståndstagande röster om regissören var rasist, berättar han.

Enligt Östlund tassar man fortfarande på tå i Frankrike och Sverige när det gäller dylik rasproblematik. Det uppfattas som brännbara frågor på ett helt annat sätt än i New York.

Ruben Östlunds nästa långfilm Turist torde vara premiärklar 2014. I den spinner han vidare på gruppens psykologi och återvänder till sin gamla skidpassion. Den utspelar sig på en skidort med en högst spektakulär lavinscen som turisterna med skratt och glädje betraktar på avstånd.

Plötsligt närmar sig lavinen och i ett huj förvandlas skrattet till skrik och panik.