Nya Rampen i Fritzls hemland

När finlandssvenska teatergruppen Nya Rampen tillsammans med Malmöbaserade Institutet och video­konstnären Markus Öhrn i juli i fjol fick första pris på den prestigefylla tyska teaterfestivalen Impulse för uppsättningen Conte d’Amour förärades de även medverkan på österrikiska Wiener Festwochen. Nya Rampen är på plats för att uppföra pjäsen på nytt, nu för en österrikisk publik.

Dramat är en installation baserad på fallet Josef Fritzl som 2008 kom att skaka världen då det framkom att han under 24 år hållit sin egen dotter fången i ett källarrum i Amstetten, Österrike. Där födde hon sju barn med pappan som fader.

Rasmus Slätis, skådespelare och en av medlemmarna i Nya Rampen förklarar att utgångspunkten varit att använda fallet som ram för att utforska den mörka sidan av kärlek och patriarkal samhällsstruktur.
– Temats allvar lockade men vi ville ändå inte gå in i historien på ett dokumentärt plan och riskera våldföra oss på offren. I stället hittade vi ett mer associativt uttryck som antyder och tilltalar samtidigt.
Nu har gruppen spelat uppsättningen ett fyrtiotal gånger och Slätis säger att arbetet hela tiden känts tryggt.
– Den säkerheten understryks för varje ny föreställning då vi märker att historien uppskattas och fungerar som teater.

Vita män med makt
Slätis tror att en stor del av framgången och intresset för pjäsen kommer av hur den är uppbyggd tekniskt. Handlingen äger rum bakom ett plastskynke, ett scenario publiken får ta del av via två videoskärmar. Med sig har skådespelarna en fast kamera och en handkamera.
– En vanlig reaktion är att folk fascineras av hur vi är på scenen, hur nytt berättargreppet är. Vi ger inga svar, estetiken är budskapet. Som publik är du tvungen att associera eftersom vi skådespelare hela tiden befinner oss i ett flytande tillstånd av skeenden och maktförhållanden.

Nu ska ni uppföra pjäsen i Fritzls hemland, vilka reaktioner väntar ni er?
– Uppsättningen har gått genom så många filter av godkännande att det knappast blir några sensationer eller skandaler. Själva sammanhanget, Wiener Festwochen bekräftar det. I Sverige där­emot var det någon recensent som förargade sig över hur pjäsen marknadsfördes via meningen ”Every Story Is A Love Story”. Kritikern tyckte det var smaklöst att kalla fallet Fritzl för en kärlekshistoria. Själv ser vi pjäsen som ett sätt att kommentera oss själva i rollen som vita män från väst. Det är inte smaklöst eller provocerande. Visst är historien kuslig men att säga att Fritzl bara var hemsk är väl enkelt. Vi försöker förstå fallet, särskilt som ett symptom på den romantiska kärlekens ideologi och västvärldens maktstrukturer.

Men får man göra konst av andras nationella trauman?
– Tja, inte heller skolskjutningar är väl unikt finländska trots att vi drabbats av dem? Vissa österrikiska intellektuella menar visserligen att det fascistiska tänkandet är ett nationellt drag som tidigare tog sig uttryck i nazismen och som fortfarande visar sig just i samband med fall som Fritzl. Men att folk kidnappas och blir inlåsta är inte något specifikt för enbart Österrike.

Rätt tid, rätt plats
Conte d’Amour har betytt mycket för Nya Rampens genombrott på de europeiska scenerna. Nu har det gått två år sedan pjäsen visades för första gången, en välförtjänt livslängd med tanke på att gruppen riktar sig till just festivaler.
– Vi har lyckats visa den på rätt plats i rätt tid och dessutom fått rätta personer att se den. På varje nytt ställe har det funnits någon som fört den vidare.
Ändå nämner Slätis att intresset för pjäsen varit betydligt större i Finland än exempelvis i Sverige.
– Det handlar delvis om en politisk korrekthet. I Sverige har man ironiskt nog starkare censur, om uppsättningar inte tar upp mångkultur eller feminism uppskattas de inte. Dessutom saknas en öppen diskussion om detta, teaterkulturen där är väldigt nertystande.

I dag verkar ni som grupp i Berlin, hur länge tänker ni stanna där?
– Svårt att säga, så länge det finns efterfrågan och vi har möjligheten. En fysisk fast scen är inte aktuell, det skulle tvinga oss att skära ner på så mycket. Det är skönt att inte behöva kompromissa. Nu har vi planerad verksamhet ett år framåt, men att få en trygghet för att fortsätta är fortfarande långt borta. Vi är projektbetonade som alla små grupper och håller huvudet kallt. Allt vi fått är också lätt att ta ifrån oss.