Snusk, våld och Shakespeare
Värjorna viner när Nya Rampen tar sig an de stora berättelserna i sin föreställning Worship! Men i längden blir det mer knallpistol än skarpa skott.
Text: William Shakespeare och Jakob Öhrman. Regi: Jakob Öhrman. Musik: Andreas Catjar. Ljus: Jens Leeb-Lundberg. Trailer & film: Markus Öhrn, Natasja Loutchko. Scenografi: Lars Idman. Kostym: Lisa Martelin, Natalia Mustonen. Musiker: Mattias Leo Senada Weiss, Fabiana Striffler. På scenen: Elmer Bäck, Cris af Enehielm, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas, Rasmus Slätis, Sara-Marie Soulié, Marcus Groth.
Efter att Nya Rampen charmade Svenskfinland och det internationella teateretablissemanget med sin groteska studie i romantisk kärlek, föreställningen Conte d'Amour, har förväntningarna varit höga. Ganska snabbt in i uppföljaren Worship! blir det klart att den inte tränger in lika djupt under huden som den obehagliga Fritzl-sagan, men att ensemblen nog samlat på sig ordentligt med krafter på sin konstnärliga upptäcktsresa.
Estetiken känns genast mer raffinerad än i tidigare produktioner. En dekor i vitt med mobila ramper och avsatser breder ut sig på mediecentret Lumes scen. Den avskalade scenografin kontrasteras mot de desto färggrannare figurerna som gör entré: Sara-Marie Souliés väna Julia och Rasmus Slätis bildsköna Romeo, Joonas Heikkinens dråpliga narr i ribbstickad fäktningsdräkt, Elmer Bäcks alfahanne med fallisk läderpåse fastsydd i byxskrevet, Iida Kuningas krigare och Cris af Enehielms groteska häxa – en veritabel Lady Macbeth med brösten vällande ur dekolletaget.
Regissören och textförfattaren Jakob Öhrman visar hur den här uppsättningen rollpersoner egentligen kan användas i alla kulturella sammanhang. Det vi bevittnar kunde lika väl vara ett datorspel som en medeltida commedia dell'arte-uppvisning (till och med djurmasker åker på ibland). De stora berättelserna må vara döda men de reproduceras i all oändlighet. Saddam Husseins undergång följer samma narratologiska mönster som en Shakespearetragedi. Också medierna spelar upp femaktare som slutar i de flesta rollinnehavares död.
Hopkok av repliker
Utgångspunkten i Worship! är just Shakespeares tragedier. Texten är ett potpurri av repliker ur bland annat Romeo och Julia och Hamlet som skådespelarna kämpar sig igenom – främst på engelska. Att talet ibland är otydligt och dialogerna förs på ett språk som varken är skådespelarnas eller publikens modersmål gör att texten aldrig kommer väldigt nära inpå. Det verkar som ett medvetet grepp: innehållet destilleras och sammanfattas i en orgie i sex, våld och folk som snubblar och slår sig.
För visst blir det buskis och slapstick mot den högtidliga versen. Än viner värjor, än knytnävar till de övertydliga ljudeffekterna. Och publiken roas av den ibland grabbiga humorn – speciellt av Heikkinen som rullar runt, slinter och slår sig så det förslår.
Här finns kanske kärnan i resonemanget. Vår civilisation har byggts upp på meningslösa slagsmål som efterhand förklätts i fina ord – i dramatiken, i historieskrivningen. Likväl verkar vi behöva berättelserna för när figurerna framför en närgången kamera ska formulera sig saknar de plötsligt ord och kan varken beskriva eller strukturera sina känslor.
Vacker dans
Visuellt bjuder Worship! på mycket mustigt att gräva i. Rörelserna är välkoreograferade, fajtscenerna häftiga och Souliés poetiska dans ger andrum i den unkna sinnligheten.
Men många bilder ekar tomma, kanske för att visionen inte har hunnit mogna helt. Ibland finns det inget virke under den ironiska fernissan vilket gör att överdrifterna blir smått tradiga i den över två timmar långa föreställningen. Den bruna dyngan som sprids ut på scenen, Soulié som penetrerar sig själv med ett svärd, tallrikar och glas som krossas har ringa effekt, eftersom scenerna inte utvecklas ytterligare. I stället för skarpa skott skjuter man hejvilt runt med knallpistol. Härliga är därför de mastiga musiknumren där man leker med gemensamma konventioner och ironin på så sätt går i lås.
Abstraktionsnivån är för hög och karaktärerna för stiliserade för att jag ska beröras på djupet. Kanske är kylan avsiktlig men jag längtar efter lite värme i cynismen. De stora berättelserna har formulerats av härskarna. Utanför dem har det levts och berättats alldeles annorlunda historier.