Filmfredag: Mannerheim till varje pris

Filmhistorien är full av älsklingsstoryn om omöjliga filmprojekt som räckt i evigheter eller spelats in under vanvettiga förhållanden. Men just nu slår nog få av dem turerna kring vår egen skandalomsusade Mannerheimfilm. År 2000 körde storproducenten Markus Selin och hans bolag Solar Films i gång vad som i dag anses bli Finlands dyraste filmprojekt någonsin.

Då hette det att Jude Law skulle spela huvudrollen och att premiären skulle bli i mitten av decenniet.Sedan dess har flera kriser hunnit komma och gå. 2009 arrangerades en medborgarinsamling för att trygga finansieringen efter att den dittills största finansiären Nordisk Film hade dragit sig ur. Bland annat köpte femtusen privatpersoner en premiärbiljett à 50 euro samtidigt som vadslagningsbolaget Unibet hoppade på finansieringståget med motiveringen att de länge letat efter en lämplig kultursatsning för sin sponsorverksamhet. Markus Selin själv kommenterade läget med att finansieringsavtalen började vara så invecklade att ingen längre behärskade det finstilta.

Borta i Hollywood tappade Renny Harlin ändå tron på projektet i maj 2011 och hoppade av som regissör. I augusti lanserades nyheten om att Dome Karukoski tar över efter honom. Valet var lika överraskande som självklart, då Karukoski representerar en tillräckligt erfaren och tillika kommersiell typ av regissör. I Suomen Kuvalehti berättar han om sömnlösa nätter inför beslutet men säger också att som ”finländsk filmregissör kunde jag bara inte tacka nej”.

Nu är läget nollat åtminstone för Karukoskis del. Han vill börja från rent bord genom att skriva den n:te versionen av manuset och gå genom alla lass med rekvisita och hundratals personer som redan är involverade. Selins porträtt av Mannerheim som actionhjälte lär också ha fått ge vika för en mer öm och mänsklig version. Det enda som saknas är fortsättningsvis pengarna, närmare bestämt fyra miljoner euro som utlovats av en rysk kulturstiftelse vars ordförande är ingen mindre än Michail Gorbatjov. Summan borde ha betalats ut i juni 2011 men ännu har inga slantar synts till. ”De inte är så noga med datum där” tror Karukoski.

Intressant nog verkar inget kunna rubba viljan att driva projektet vidare, trots motgångarna. Markus Selin vägrar ge upp. Hoppas bara Karukoski klarar av att stå på sig. Med filmens krångliga beställning på en blåvit vinkel i kombination med förhoppningen om att marskalken ska gå hem utomlands finns fortsatt risk för kompromisser intill vanvett. Något finsk krigsfilmshistoria redan innehåller för många exempel på. Fast, om filmen floppar kan kanske berättelsen om vägen dit i sig bli en rejäl kioskvältare.
 

Kolumnen publicerades i Hbl den 9.9.2011.