Språkhyfs: Gubbkomplimang / Ingen ödmjukhet

I föregående del av sommarserien Språkhyfs lärde vi oss vad humblebrag (blygsamt skryt) betyder, med många praktiska exempel. I dag myntar vi ett nytt uttryck som kan komma väl till pass i sommarens sällskapsliv.

Häromdan stod jag beskedligt sysselsatt med att äta kanapéer i lä av en trymå på en ambassadmottagning. Jag höll utkik efter den grånade akademiska dignitär som brukar inleda samtalet med mig på motsvarande tillställningar med repliken "Hbl är ju tyvärr ökänt för att ...", i avsikt att snabbt slinka i väg om han närmade sig.
I stället dök ur bakhåll upp en för mig okänd äldre man, presenterade sig och meddelade nådigt: "Jag läste din bok häromdagen, den var ju trevlig att läsa fast den inte just handlade om någonting." Jag tuggade och log och styrde hastigt över samtalet till annat, medan jag funderade på vad jag just fått.

Var det en komplimang med armbågen (jfr inbjudan med armbågen, "nå jo du är ju också välkommen förstås om du verkligen vill komma")? Eftersom dylika oftast i mitt liv uttalas av herrar äldre än jag själv, prövade jag termen "gubbkomplimang".
Som ung kvinna fick jag inte sådana – äldre mäns intresse för mina professionella förehavanden yttrade sig ibland som rättfram och argsint kritik, eller underliga och lite rörande fusioner av aggression och chevalereskhet. Nu när jag själv är medelålders inser jag att jag delar mycket sådant med äldre män som jag inte delar med yngre kvinnor – ett slags generationssolidaritet helt enkelt. I vissa fall är den till min stora glädje vänligt besvarad, men ingalunda i alla.
En gubbkomplimang är alltså en komplimang som naturligast mottages i tantposition, utdelad av en herre som uppriktigt vill säga något vänligt men inte riktigt kan förmå sig att löpa linan ut eftersom mottagaren trots allt nu bara är en medelålders kvinna.

En bekant till mig berättade om en lång kväll av hustrulig representation som bordsdam åt en äldre alfahanne från affärsvärlden. I fyra timmar hade hon hängt vid hans läppar då han berättat om sin betydelsefulla tillvaro, och uppmuntrat honom med små välvalda bitar – inte för skrymmande! – av sitt eget ödmjuka akademiska värv, så att han skulle få tid för en och annan tugga och klunk. När sällskapet reste sig från bordet, hade han belönat henne med orden: "Det här var ju riktig trevligt, du var inte alls så besvärlig som jag trodde."