Operarecension: Trollflöjten är ute och cyklar
Trollflöjten på ÅST är en uppföljare till succén med Figaros bröllop från 2013. Tyvärr har ribban ändå sänkts.
Av W. A. Mozart med libretto av Emanuel Schikaneder. Dirigent Ville Matvejeff, regi John Ramster, scenografi och kostymer Bridget Kimak, ljus Jake Wiltshire. I rollerna: Sam Furness, Waltteri Torikka, Karolina Andersson, Susanna Andersson, Jussi Salonen, Nicholas Söderlund, Johanna Isokoski m.fl. Premiär på Åbo svenska teater 28.1.
Trollflöjten är en opera som anmärkningsvärt ofta presenteras som en historia för barn. Inte är det fel, här finns ju en sagovärld, en förtrollad flöjt och en oskyldig tonårskärlekshistoria. Men om Trollflöjten är lätt på ytan, är den ack så komplicerad underom: Vem kan man riktigt lita på? Vem talar sanning, vem ska man lyda, vilken är prästerskapets roll, är det bättre att ta ett skruttet gemål än att förbli singel livet ut?
Frågorna är fler än svaren, men klart är att operan med den komplicerade historien är omåttligt populär. För närvarande ges Trollflöjten i en komprimerad halvtimmesversion för knattar i Nationaloperans foajé, om en månad har en version från Komische Oper Berlin premiär på huvudscenen, på lördag ges operan i en version för barn på Sibelius-Akademins vinterfestival Sibafest och så vidare.
Åbo svenska teaters uppsättning är en uppföljare till Figaros bröllop från 2013. För produktionen svarar exakt samma regissör, scenograf och ljussättare som då, och visst är det ett sammansvetsat team som arbetat.
Men som med de flesta uppföljare har ribban i någon mån sänkts och kvalitetskontrollen sviktat. Inte verkar regissören John Ramster ha slagits av en lika klar snilleblixt för Trollflöjten som för sin Figaro. Poängerna med att förlägga Trollflöjten till en annan planet är inte lika uppenbara som när det gällde att förlägga Figaros bröllop till 1950-talets Hollywood. Castingen är mestadels lyckad, men med några missar. I mitt tycke är det direkt ansvarslöst att man har släppt upp de tre sjungande pojkarna på scenen så dåligt förberedda. Det är de vuxnas ansvar att se till att de kan sina stämmor (vilket de inte kunde). Barn på scenen är inte automatiskt söta.
Blandad arbetskraft
ÅST-flöjten är placerad i rymden i en "retrofuturistisk" miljö, vilket torde betyda 1960-70-talet när rymdkapplöpningen var som värst. Tamino har fått skepnaden av en astronaut som landar på en främmande planet där han möter tre damer i form av rymdvarelser. Allt är lite skruvat, och vid ett par tillfällen frågar man sig vad den här distanseringen egentligen tillför; Trollflöjten är ju svår nog i sig själv.
Föreställningen ges på originalspråket tyska med en blandning av lokala krafter och importerad arbetskraft. Regimässigt kommer en hel del att kretsa kring Waltteri Torikkas genomfjantiga Papageno, som närmast kan associeras med Vesa-Matti Loiris Nassesetä. Vet inte om det slår gnistor mellan Papageno och någondera Papagena (Laila Björkstam eller Johanna Isokoski), men i alla fall kan man känna av lite kemi mellan Papageno och Monostatos (Jussi Salonen).
Vokalt imponeras jag mest av Tamino (britten Sam Furness), en tenor med stake, väl värd att höra. Han har en likvärdig motpart i svenska sopranen Susanna Andersson som också sjungit Nattens drottning men som nu gör Pamina. Karolina Andersson (Nattens drottning) har inte en jättestor röst, men hon sjunger sina arior bombsäkert och rent. De tre damerna, Pia Pajala, Melis Jaatinen och Angharad Lyddon är mestadels välsjungande. Nicholas Söderlund som Sarastro är ståtlig om än bullrig medan Gabriel Suovanen som Templets talare inte får många sylar i vädret. Janne Sundqvist och Pekka Kuivalainen gör väl i från sig som både präster och bepansrade män.
Åbo filharmoniska orkester spelar tidvis småfalskt men mestadels skärpt och med gott flyt under ledning av Ville Matvejeff. Framför allt reagerar jag på fina flöjtsolon, nog så viktigt i ett verk som detta.