Operarecension: Grevinnan har blivit pumakvinna
Figaros bröllop på Åbo svenska teater är en riktig pärla – välgjord opera med en härligt högklassig ensemble, kör och orkester. Häng med på en resa till Hollywood!
Av W. A. Mozart. Regi John Ramster. Scenografi och dräkter Bridget Kimak. Ljus Jake Wiltshire. I rollerna: Kevin Greenlaw, Marjukka Tepponen, Susanna Andersson, Waltteri Torikka, Hanna Hipp, Fiona Kimm, Sauli Tiilikainen, Karl Rombo, Anni Niemelä, Janne Sundqvist. Åbo filharmoniska orkester med kör, dir. Ville Matvejeff. Åbo musikfestspels och Åbo svenska teaters premiär på ÅST 26.9.
Idén att förlägga Figaros bröllop till Hollywood fick brittiske regissören John Ramster när han promenerade runt på Leicester Square i London en kväll och troligtvis såg Ben Affleck stiga ut ur sin limousin inför galapremiären av Argo. Det slog honom att cirkusen kring filmstjärnorna inte skiljde sig särskilt mycket från när en rik adelsman på 1700-talet steg ut ur sin vagn.
Det är fjärde gången som Ramster jobbar med Figaros bröllop – detta är hans tredje regi – och även om arbetet knappast blivit enklare med åren märks erfarenheten av. Hans tackling av Mozarts, Da Pontes och Beaumarchais komplexa men gränslöst underhållande pjäs är full av goda poänger. Det är inte det moderna Hollywood som tilltalat honom mest utan 1940-talets dito, Hollywoods glansdagar, då filmen spelade huvudrollen, även om ett konstant maktspel pågick i kulisserna. Hollywood är en starkt hierarkisk värld där filmstjärnorna är kungar och alla andra betjänter, en värld som är mättad med sex, glitter och glamour, men som samtidigt står på randen till tragedi.
Kort sagt kan man säga att Figaros bröllop är som en förlaga till De vackra och de djärva, där alla vill vara med alla, där man ständigt är het på gröten, där örfilar utbyts mot förolämpningar i oförståelse över hur landet egentligen ligger. Men när allt kommer omkring är släktbanden också här förvånansvärt starka. Det är en till synes harmlös historia som dock är späckad med underliggande poänger.
Snitsigt och snillrikt
Filmallegorin är alltså både förvånansvärt rik och förvånansvärt träffande. Allt som går att förankra i filmens värld har förlagts här. Show- och solonummer avlöser varandra, det blir dans och kabaré om vartannat, och allt är burleskt så det förslår.
Scenografin är gjord med smak, upplägget är genomtänkt, kostymerna snitsiga och färgsättningen utstuderad. Tidvis är scenen fullpackad med attiraljer från en filmstudio – kameror, regissörsstolar, mikrofoner, rampljus och sminkateljéer med jättelika glödlampor runt speglarna. Ändå finns här bara det som behövs för stunden. När Cherubino skall hoppa ut genom fönstret infinner sig fönstret lika snabbt som det försvinner. När Greven lägger sig på Freuds divan för att uttömma sin förvirring över saker och ting är det ett förfärligt effektivt sätt att placera berättelsen i tidstypisk hänförelse över de moderna psykoanalytiska upptäckterna.
I regin, liksom i den musikaliska ledningen, är det full fläng mest hela tiden. Det ska gå undan, man tar kontakt, det sneglas på varandra, man är intresserad av varandra. Det här är inte bara bra musik, det är bra teater också!
Fin ensemble
Speciellt lätt är det att glädja sig åt den anmärkningsvärt höga nivån på den nordisk-brittiska solistensemblen. Svenska Susanna Andersson är ett fynd för rollen som Susanna, Hanna Hipp är en härlig Cherubino och Marjukka Tepponen en utmärkt och ack så spännande Grevinna. Waltteri Torikka är en rätt mörk men välsjungande Figaro medan Kevin Greenlaw intar rollen som en auktoritär och myndig greve. Fiona Kimm och Sauli Tiilikainen är goda val för rollerna som Marcellina och Bartolo, likaså går det att glädja sig åt Karl Rombos vigulanta Basilio/Don Curzio, Anni Niemeläs supersöta Barbarina och Janne Sundqvists präktiga trädgårdsmästare. Alla gör väl ifrån sig, bra casting helt enkelt!
Dirigenten Ville Matvejeff dirigerade för bara en månad sedan en annan Mozart-da Ponte-historia, Don Giovanni på Helsingfors festspel, och senast nu borde det vara klart för alla att han är ett namn att räkna med om det fortsätter så här. På bayreuthskt vis hade man gömt en rätt stor orkester under scenen och ljudet från den smekte örat. Detaljer kunde ännu ha finslipats, men de stora linjerna satt som de skulle, musiken andades, och den välsjungande kören fick verkligen sjunga ut. Härligt!