Lågan brinner, gamla gardet återvänder
Det är ingen större idé att se George Lucas Stjärnornas krig (och dess uppföljare samt förfilmer) som blott en film, ett verk bland andra. Det är ett fenomen, en populärkulturell kult som i relation till den kritikerrosade amerikanska 70-talsfilmen (den första Star Wars-filmen landade 1977) stavade till rena rama fadersmordet.
I rollerna: Daisy Ridley, John Boyega, Oscar Isaac, Harrison Ford, Carrie Fisher.
Eller som Paul Schrader, manusförfattaren bakom filmer som Tjuren från Bronx och Taxi Driver, lagt saken: ”Star Wars var filmen som gröpte hjärtat och själen ur Hollywood. Det var början på den frikostigt budgeterade serietidningsmentaliteten.”
Plötsligt var det specialeffekter, puckodialog och sorglösa rymdoperor som gällde, inte traditionella dramatiska kvaliteter. Till vilket man kunde tillägga att Stjärnornas krig i termer av yttre ramar öste ur etablerade berättartraditioner plus att en Carlos Castaneda (av alla) lär ha fungerat som inspirationskälla för nyckelbegreppet ”The Force”.
Allt det här kunde ha slutat lyckligt ifall inte Star Wars-pappan George Lucas, precis som bluesbrodern Steven Spielberg ett barn av 60-talsandan, hade gått in för att i slutet av 1990-talet damma av den kommersiellt gångbara filmsviten. Bara för att sitta där med en trilogi som var mer än lovligt klinisk, för att inte säga hjärtlös.
I den meningen är J.J. Abrams The Force Awakens bra mycket stiligare, värdigare. Inte bara spolar Abrams mycket av det datorgrafiska trixandet till förmån för den äkta varan och naturliga miljöer hämtade från såväl Abu Dhabi som Island.
Även beträffande teknologi och maskinpark tyr sig den färska Star Wars-filmen till arméns överskottslager, så att säga. Visst, luftstriderna är lika mekaniska som tidigare men i övrigt är det mycket här som för tankarna till matinéfilmer i Buck Rogers- och Errol Flynn-skolan – kombinerat med en scenografi som hämtad ur Tredje rikets mörkaste vrår.
Men det som gör att The Force Awakens lyfter och förmår bygga en bro till filmsvitens rötter är att man lyckats engagera även det gamla gardet. Tänker inte minst på Harrison Ford alias Han Solo, den till synes sorglösa smugglaren som utan förvarning dyker upp på kommandobryggan till moderskeppet The Millennium Falcon.
Det är ett av de stora ögonblicken i filmen, i synnerhet som Ford som skådespelare utvecklats på ett sätt som vittnar om att gammal faktiskt är äldst. Han får inte överraskande sällskap av prinsessan och generalen Leia (Carrie Fisher) samt vapendragaren och mjukisdjuret Chewbacca, båda lika sympatiska.
I övrigt handlar det om en ny generation av hjältar, om kämpar som mer eller mindre av misstag dras med i kampen mot Högre Orden, ett sällskap mörkermän som uppstått ur (det onda) Imperiets ruiner.
På den förstnämnda punkten handlar det mycket – och väl – om Daisy Ridleys skrotsamlare som gör gemensam sak med John Boyegas avhoppade ”Stormtrooper”. Med i bilden finns också roboten (läs: droiden) BB-8 – om än inte den dramatiska robotiken.
För att vara en så här massiv produktion finns det förvånansvärt mycket hjärta i The Force Awakens. Och även om J.J. Abrams, mannen bakom Lost, Super 8 och den nya generationen av Star Trek-filmer, är en fanboy ut i fingerspetsarna känns slutresultatet ledigt och inbjudande.
Till saken hör att den färska Star Wars-installationen också är förvånansvärt rolig – utan att för den skull vara direkt revolutionerande.
Mycket av det som står på agendan är gammal skåpmat, just det, men den tillreds på ett sätt som snarare för tankarna till den gamla goda arbetsplatssyltan än till den ”fine dining”-estetik som George Lucas försökte pracka på oss i början av millenniet. Inte helt fel.