Oblivia hånar den postmoderna konsten
Dansarna blir allt rödare och svettigare och publiken rastlös. Recensenten irriteras av performancegruppen Oblivias nya föreställning.
Dans: Annika Tudeer, Timo Fredriksson, Anna-Maija Terävä, Juuso Voltti. Video: Chistopher Hewitt. Ljud: Juuso Voltti. Ljus: Meri Ekola. Dräkter: Sonja Jokiniemi. Premiär på Mad House 10.10.
Jaha. Det är min reaktion på performancen The Rave, den fjärde delen i Oblivias postmodernismserie Museum of Postmodern Art. Jaha, vad var då detta? Och varför?
Konkret rör det sig om en livestreamad videoupptagning på fyra personer som dansar i en tom vit sal. Vi i publiken sitter framför en duk i en annan sal och ser på. Utan ljud. Jag antar att de som dansar hör musik, eftersom de följer samma rytm i sin inåtvända dans. Elektronisk dunka-dunka ser det ut att vara.
Jaha, och sen då? Ingenting. Inget mer händer under två och en halv timme. Förutom att dansarna blir allt rödare och svettigare och publiken rastlös.
Enligt programbladet ska det handla om vad som är framtidens föreställning: hur kan en turnerande teatergrupp minska sitt ekologiska fotavtryck och ändå vara närvarande på andra sidan världen? Svaret är så klart det vi ser: video. Någon vidare diskussion om klimatet blir det inte.
Föreställningen är då främst ett människoexperiment. Hur länge står publiken ut? Sitter vi tysta och respektfulla medan Oblivia stjäl vår tid och driver med oss. Nej, hälften går ut. Jag rymmer till caféet en lång stund och går in i igen endast av pliktkänsla – jag ska skriva en recension och måste stanna kvar till slutet. Lite nyfiken är jag också på om någonting kommer att hända.
Maratondans
Tankarna går till Sydney Pollacks grymma, fina film They shoot horses, don’t they? från 1969. I den tävlar en desperat hop människor om vem som kan hänga med längst i ett dansmaraton i depressionens USA och vinna en stor summa pengar. Jag undrar därför om Oblivias föreställning ska få ett lika dramatiskt slut, men nej. Alla går levande ur rave-festen och bugar för kameran på slutet. Antiklimax.
Jag föredrar alla gånger experimentell föreställningskonst framom traditionell textbaserad dito, och njuter av att se annorlunda former och sätt att göra saker. Ett aktuellt exempel på det här är Kiasma-teaterns evenemang Om gloria som jag blev direkt lycklig av.
Med den upplevelsen i färskt minne är The Rave en besvikelse. Det bästa med kvällen är mitt roliga sällskap som jag kan viska och skratta tillsammans med, och den sista halvtimmen då vi och några till går fram på golvet och börjar dansa vilt. Fortfarande utan musik, men det går alldeles ypperligt och räddar för min del den annars så enerverande föreställningen. Det kanske är detta Oblivia vill uppnå, provocera oss att ta saken i egna händer, men då frågar jag mig ändå varför.
Jag kunde säga något om personerna på duken – hur de är som i trans, utan att vara i kontakt med varandra, hur deras dansstilar skiljer sig och förändras när de blir allt tröttare – men det är irrelevant och ointressant. Om detta är ett experiment med oss i publiken är det så klart samtidigt ett med dansarna – hur god fysisk kondition och uthållighet har de? Det som förblir oklart är varför de vill testa det framför en kamera – en personlig tränare vore väl lämpligare publik.
Jag kan inte låta bli att undra om detta i grund och botten är en stor blåsning. Museet för postmodern konst är kanske inget annat än ett skoningslöst ironiserande över den meningslösa postmoderna konsten. Vill man tolka föreställningen så, så kan man inte säga annat än att den lyckas med sitt syfte.