Operarecension: Monteverdis läckra omoral
I operamästerverket Poppeas kröning är alla karaktärer omoraliska.
Regi Vilppu Kiljunen, scenografi, video och ljus Tarja Ervasti och kostym Marja Uusitalo. Finländska Kammaroperan, solister Essi Luttinen, Helena Juntunen, Jean-Sébastien Beauvais, Ian Honeyman, Kajsa Dahlbäck, Monica Groop och Heikki Orama. Helsingfors Barockorkester, dir. Aapo Häkkinen. Almisalen 25.9.
Enligt Göran Gademans nyutkomna Operahistoria räddade Claudio Monteverdi den nyfödda operakonsten från en av dess barnsjukdomar: långtråkigheten. Poppeas kröning från 1643 är mästarens sista opera och hör onekligen till hela konstartens första mästerverk.
En nyckel till Monteverdis genialitet är hans förmåga att teckna karaktärer, måla känslor och skapa kontraster. Poppeas kröning har ett motbjudande persongalleri som styrs av begär, makthungrighet och egoism. Men operan är såtillvida märklig att den inte predikar. Alla huvudpersoner bär sig totalt omoraliskt åt men operan kommer inte med någon sensmoral.
Regissören Vilppu Kiljunen låter handlingen utspelas i en luftig och lekfull atmosfär där psykologin, som han själv säger, inte hjälper att förstå personernas motiv. Hans rollgestalter pendlar mellan starkt utspel och ibland lite lugnare arkaiserande stil. Det finns regissörer som låter alla fördämningar brista i denna opera och späder på med bland annat erotiska excesser. Med sitt snillrikt kontrollerade grepp lyckas Kiljunen skapa en viss empati för aktörerna som drivs av sina egna lustar och framför allt för mänskolivet, där den nyckfullaste av alla gudar regerar, kärleksguden Amor.
Ensemblen består av mycket lämpligt valda interpreter. Titelrollen Nero sjungs snyggt av Essi Luttinen som för all del kunde vara ännu mer obehaglig. Hans nya favorit är den ambitiösa intriganten Poppea, som får en levande, välsjungen tolkning av Helena Juntunen. De mindre rollerna är minst lika tacksamma. Den olycklige Ottone vet inte vem han älskar mera, den unga Drusilla eller sin bedrägliga älskarinna Poppea. Countertenoren Jean-Sébastien Beauvais sjöng rollen musikalisk utsökt men inte speciellt voluminöst.
Kajsa Dahlbäcks klara sopran var ytterst tilltalande som Drusilla, den enda självuppoffrande figuren i dramat, samt som guden Amor, som hon sjöng i kulisserna. Den livsfarlige kärleksguden gestaltades sceniskt av unge Wiljami Miettunen. Heikki Oramo gjorde gediget den vise torrbollen Seneca som av Nero får order att begå självmord. Neros övergivna hustru Ottavia är en tragisk figur, vokalt och sceniskt utomordentligt tolkad av Monica Groop som också betonar hennes hämndlystnad.
Barockorkestern är ryggraden
Hela föreställningens ryggrad är givetvis Helsingfors Barockorkester med sin spännande uppsättning gamla instrument och Aapo Häkkinens härligt nyanserade grepp. Solisterna sjunger och reciterar om varandra. Ibland är det vokallinjen som gäller och ibland vissa mera verbala effekter. Monteverdis musik sitter underbart i texten som är bättre än många andra äldre (och nyare) operor.
Tarja Ervastis iscensättning är mycket funktionell med en trappa och en övre nivå samt videoprojektioner i fonden. Marja Uusitalos lämpliga kostymer har ibland ett finurligt släp som kunde användas i utspelet.
I Almisalen vill man gärna se alternativ repertoar och Monteverdis opera är minsann högintressant. Ta nu de sista kontrasterande 15 minuterna som exempel. Först Ottavias patetiska farväl till Rom med Monica Groop i bästa form. Så kommer ammans scen med superdråpliga Ian Honeyman i kvinnoutstyrsel. Och sist monstret Neros och intriganten Poppeas svidande sköna slutduett, som dessvärre eventuellt är komponerad av Monteverdis elev Cavalli. Vem som än skrivit den, är den säkerligen hela operalitteraturen mest omoraliska kärleksduett.