Lugnt om de vidrigaste ting
I den folkvandringstid vi nu upplever och troligen bara sett början av, i det dagliga mötet med det främmande, är skönlitteraturen en omistlig resurs. Varför? För att den ger oss unika inblickar i både det vi är och det vi inte är (men kanske kunde vara).
Översättning: Jonathan Morén
Bonniers, 2015.
Litteraturen bibringar både självkännedom och utopiska/dystopiska perspektiv på våra liv. Litteraturen, oavsett om det rör sig om en dikts komprimerade tolkning, en vindlande berättelse eller allt däremellan, vidgar vårt språk och vädjar till vår inlevelse, också i det ofattbara, vedervärdiga, förunderliga.
Detta alltså med läsaren i åtanke. Men själva scenrummet – mötet med det främmande, med det gemensamma och med dolda sidor av jaget – är förstås redan författarens premiss. Författaren är den första läsaren, eller lyssnaren – i just detta sammanhang är lyssnaren ett bättre ord. Hassan Blasim, född 1973 i Irak men bosatt i Helsingfors, är i hög grad en lyssnare.
De sjutton berättelserna i Irakisk Kristus, glimrande översatta från arabiska av Jonathan Morén, är gärna upplagda som möten med någon som vill berätta något. Blasim anlägger på så vis en det uppmärksamma lyssnandets krets runt sina huvudfigurer, och det är i sig en sorts etisk appell: vi måste möta varandras berättelser. Men att möta en berättelse är också att ta vid, och i bokform mer handfast än så: ett ge röst det vill säga kontur det vill säga stil, åt det som berättas.
Oförlikneligt stoff
Att Blasim redan med sina första böcker nått sådan framgång – han har i brittisk press kallats ”vår tids främsta arabiska författare” och fått Independent Foreign Fiction Prize för de engelska översättningarna av sina noveller – handlar förstås om hur han formar sitt stoff.
Stoffet, om det nu kan skiljas från formen, är i sig oförlikneligt. Man vill ogärna platta till historierna med beskäftiga sammandrag, men låt mig säga att läsaren sällan har tråkigt. Mycket utspelas i Irak, där krigen i fyrtio år avlöst varandra och där religiösa fanatiker av alla de slag kidnappar, halshugger och skjuter ihjäl varandra. ”Kriget och våldet”, skriver Blasim i en novell, ”var som en kopieringsapparat som hade satt en och samma mask på oss alla”. Några noveller tilldrar sig i Finland, men de har inte riktigt samma närvaro.
Irakisk Kristus innehåller många hemskheter, för att uttrycka det milt. Det är någonting ibland nästan avtrubbande med det sätt på vilket Blasim låter en tortyrsekvens med borrmaskin eller en av en bomb itudelad människa flimra förbi, men det är samtidigt troligen ganska sannfärdigt: det flimrar förbi. Det har blivit vardag för människorna och därmed plattat till också glädjen. Blasim berättar de vidrigaste ting i relativt lugn, men det finns inget kallt hos honom och han fastnar aldrig i sadistiska beskrivningar. Snarare har skeendet hos denne författare ett slags halvt absurdistisk uppsyn. Trots en dominerande hopplöshet finns i novellerna också utrymme för en frän, schvungfull humor, som väl också är en sorts skydd mot vanvettet.
En helt overklig verklighet
Blasim skriver närmast i en magisk realistisk tradition, eller låt säga i en hävd där sagan möter å ena sidan surrealismen, å den andra en helt overklig verklighet. I en novell ramlar berättaren ner i en grop och möter en djinn som livnär sig på liket av en rysk soldat. I en annan växer träd upp ”dödfödda”, utan blad, och blir fyrtio meter höga på några sekunder. I en tredje roar sig en grupp vänner med att få knivar att försvinna bara genom att stirra på dem. I en fjärde får en kulturredaktör för en armétidning sig tillskickat lysande romaner av en soldat som bevisligen är död.
Trots sådana inslag uppfattar man Blasim som en sanningssägare: basen är personlig eller avlyssnad erfarenhet, oavsett om det utgår från mardrömmar eller dagsljusrealitet.
Stilen, för att återkomma dit, är plastisk och ändå fast; den rör sig ledigt mellan dialog, indirekt dialog och referat, mellan nutid och förflutet. Några berättelser har visserligen en lite slängigt, ungdomlig fason – tänk uppdaterad beat – men det tror och hoppas jag att Blasim snart skriver sig bort från; hans talang tycks ämnat ännu större ting än dessa berättelser. Glädjande också att Bonniers Panache-serie fått en ny och mycket snygg formgivning, av Nina Ullmaja.
En intervju med Hassan Blasim i länken nedan.