Pia Ingström

Hassan Blasim ser rätt bister ut på foto, men i verkligheten ler han ofta och mjukt, och det språk han själv kallar ”very broken English”, mycket bruten engelska, är ledigt och uttrycksfullt. Han har kallats ”kanske den bästa nu levande arabiska fiktionsförfattaren ”och ”metaforernas mästare” (Guardian), han har översatts till flera stora språk – tyska, engelska, spanska – och flera små som finska.

Vi träffas på en bar i Berghäll, där många av gästerna sitter och arbetar med sina datorer. Där skrev Hassan Blasim på sin första novellsamling, den som kom ut på engelska 2009 som The Madman of Freedom Square.

– Där i hörnet satt jag och jobbade, så nu känner de mig och säger ”hej Hassan, välkommen hit när du ska skriva nästa bok”, det är trevligt, säger han glatt.

Blasims noveller handlar om död; terror, mord, dråp, stympning, lemlästning, med bomber, skjutvapen knivar och tillhyggen. Det här är inte den västerländska underhållningslitteraturens besatthet av döden som fiktion och abstraktion, här finns inga utstuderade hyperintelligenta seriemördare.

I stället handlar det om krig och förföljelse. Och en litterär gestaltning som inte heller har något med thrillerns upplösningsautomatik att göra. Spänningen – liksom skönheten och ibland också en nattsvart humor – finns i Blasims stil, på handlingsplanet finns bara faran och upplösningen är alltid död och mera död.

Ett långt och hemskt krig

Blasim föddes i Bagdad 1973 men växte upp i Kirkuk.

– Kirkuk är helt annorlunda än Bagdad, mera mångkulturellt för där bor förutom araber också kurder, turkmener och kristna. När vi flyttade tillbaka till Bagdad där det arabiska dominerar visste vi mera om världen, säger han.

I barndomshemmet fanns böcker, och fadern var storläsare. Inte minst fanns där översättningar av rysk litteratur som på grund av kommunistpartiets dominans under 70-talet flödade in på den irakiska litteraturmarknaden.

– Mamma däremot var från en by i södra Irak och kunde inte läsa. Hon satsade hela sin energi på att vi nio barn skulle få bästa möjliga utbildning.

Unge Hassan var läraktig, och gjorde stort intryck på sin mamma när han började knåpa ihop korsord mot betalning för en tidning.

– Det var lättare att hitta på dem själv än att läsa dem. Ja och så skrev jag väl lite dikter till nån flicka, och fantiserade ihop dialoger med en granne, och så vidare, beskriver han sina första författarförsök.

Men skolan uppmuntrade varken till kärleksdikter eller dialog. Våldet är ett stort tema i hans författarskap, för att han vuxit upp i ett samhälle präglat av kriget mellan Irak och Iran 1980–1988.

– Min generation växte upp under ett långt och hemskt krig som resten av världen ren har hunnit glömma. I skolan ritade vi vapen och tanks på bildkonsttimmarna, och på musiktimmarna sjöng vi lovsånger till Saddam Hussein. Våldet fanns överallt, i en militariserad krigförande diktatur.

En lång flykt

Efter skolan studerade Hassan Blasim film. Som regissör ådrog han sig snabbt regimens misshag, och måste fly, först till de kurdiska områdena i norra Irak, en skyddszon bortom säkerhetspolisens direkta insyn, sedan till Iran, och vidare till Turkiet. Där levde han som illegal flykting först i det kurdiska Van, sedan i Istanbul. Hela tiden handlade det om att jobba, illegalt i korta knäck på barer, fabriker, varsomhelst, för att tjäna ihop pengar till resan vidare, till Europa.

– Fyra gånger försökte jag ta mig från Turkiet över gränsen till Bulgarien. Tre gånger misslyckades det, och jag måste börja från början med att skrapa ihop pengar.

Denna ”metaforens mästare” har alltså djupa kunskaper om våld, både strukturellt och handgripligt.

– Mycket i mitt liv har varit förknippat med fysisk fara och påfrestning. Hela tiden när jag var illegal flykting gjorde jag anteckningar och samlade på material. När jag flydde från Irak var jag lite känd som filmregissör, på flykt var jag bara en människa beroende av främlingar, i farliga situationer, utlämnad åt människosmugglare, gränsvakter, främlingar om vilka jag aldrig kunde veta om de var mördare, våldsamma eller pålitliga. Jag har utsatts för våld och bevittnad våld. Då hjälpte det lite att jag sade åt mig själv ”det här är fiktion, det här är en berättelse om en man som upplever det och det...”

Till Finland kom Blasim för 10 år sen – ”av misstag, jag var på väg till Frankrike, eller ja, det var en kvinna som sa åt mig att komma hit” – och här har han stannat:

– Jag har en sjuårig son här så nu har jag slagit rot. Och här är lugnt, här råder fred, det värdesätter jag verkligen, lugn och ro som gör att jag kan skriva.

Ibland säger hans finska vänner åt honom att han inte behöver vara så vaksam hela tiden:

– ”Slappna av, Hassan!” säger de. Men vad då, om jag slappnar av så dör jag, tänker jag.

Tar litteraturen på allvar

Visst är det trevligt att bli jämförd med storheter som Kafka och Bolano, eller med den ryska mästernovellisten Tjechov som han växte upp med.

– Men mest av allt vill jag vara stor alldeles själv, säger han, morrar och bröstar sig i en självironisk åtbörd.

– Jag tar framför allt litteraturen på stort allvar. Jag vill skriva bra. Och jag vill inte skriva om ”invandrartematik” eller bli nischad som en ”invandrarförfattare med offerstatus”. Jag är författare. Offer och hjälte är jag på precis samma sätt som alla människor är det, det är både min ensak och allas vår gemensamma lott.

Han påminner också om att det inte är västerlandet som uppfunnit vare sig litteraturen eller konsten. Han har vuxit upp på en blandning av arabisk kultur i allehanda varianter och frejdigt anammad västerländsk kultur.

Fast han trivs i Finland är han inte oberörd av den rasism som präglar vardagen här. Helsingfors centrum, eller Pispala i hans andra hemstad Tammerfors är ganska problemfria miljöer. Men medan han berättar inser jag med skarp konkretion en sak: från den här baren i Berghäll kunde vi tillsammans ta metron eller bussen till exakt samma destination, till exempel Gårdsbacka eller Drumsö, och ändå hamna på helt olika platser. Jag som infödd finländsk medelålders kvinna skulle hamna på en plats där jag är nästan osynlig och därmed trygg, medan Hassan Blasim skulle hamna på en plats där han riskerar att utsättas för rasistisk aggression.

– Finland är på många sätt underbart men det är inte ett lätt land att känna sig hemma i, säger han.

– Det är väldigt svårt att få jobb här, det finns en både uttalad och tyst rasism, och finländare har en underlig vana att bemöta invandrare som om vi alla kommit hit i går, med det eviga ”varifrån kommer du? ”och ”vad gör du här?”. I till exempel Holland som har sin egen sorts rasism utgår de i alla fall från att man redan finns där, då kan man inleda bekantskapen genom att tala om vädret i stället.

Han häcklar oss milt för att också unga finländare, trots att de vet en massa om världen, reser mycket, studerar och arbetar utomlands, ännu klänger fast vid ett beteende och en världsbild som bättre anstår deras farföräldrageneration.

– Ni kan och vet bättre, sluta larva er, vill jag säga.

Varning för klichéer

Men samtidigt vill han inte hemfalla åt klichéer.

– När jag kom till Finland sa en marockansk kille åt mig: ”Fuck, vad ska du här att göra, här talar de inte med varandra, de är alltid ensamma och de dricker alldeles för mycket!” Och jag tänkte att vad fan, det där är ju precis som jag hemma i Irak, jag var tystlåten, blyg och drack ibland för mycket.

Och så citerar han någon amerikansk författare: ”Litteraturen är krigföring mot klichéer”.

Hassan Blasim har just skrivit färdigt sitt första långa spelfilmsmanus, och håller på med en roman. Men han är också väldigt aktiv på internet, skriver artiklar både om filmkonst och politik. Det sistnämnda är mycket kontroversiellt, och en orsak till att han inte skulle kunna resa till Bagdad för att träffa sin familj även om han skull ha finländskt medborgarskap och pass:

– Jag har skrivit om IS och hur den historiska konflikten mellan shia- och sunnimuslimer lever kvar i dagens politiska konflikter. Irakierna väntar på en politisk förändring men situationen kan inte bara förstås utgående från politik, vi måste skärskåda religionens historia. Men de religiösa ledarna vill inte låta oss läsa Koranen historiskt, de ser den som helig och därför blir också historien helig och oberörbar.

Ändå tror han att den fundamentalistiska trenden i den muslimska världen snart kommer att brytas.

– Unga människor vill inte ha den här våldsreligionen. Men västerländska medier har svårt att uppfatta det. När de tar sina kameror till Egypten för att rapportera om religionens roll så är det de demonstrativt religiösa människorna de söker upp och filmar. De missar variationen och kommer hem med en klichébild.