David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
Raseriet mot alla barn- och kvinnomisshandlare, alla förnedrare, alla falska karriärister – det finns kvar. Då David Lagercrantz plockar upp Stieg Larssons mantel gör han det med respekt, vass stilistik och en vrede som verkar äkta.
Norstedts 2015
Sällan har en svensk bokutgivning kringgärdats av en så stor internationell uppmärksamhet, och sällan har det i Sverige på förhand blåst så friskt kring ett litterärt projekt. Och ja, romanen vi talar om är då förstås David Lagercrantz nyiscensättning av Stieg Larssons Millenniumuniversum, Det som inte dödar oss.
Lagercrantz har själv klagat över att situationen under de senaste veckorna blivit så surrealistiskt uppskruvad att han knappt alls kunnat sova, i och med journalisterna som jagat honom och debattörerna som domderat om ”gravplundring”, ”exploatering” och ”cirkus”. Många anser väl ändå att han kan trösta sig med att nu ha fått en mer framskjuten – och välbetald – position än han, ens med Zlatan-biografin, någonsin kunnat drömma om.
Och oberoende av allt detta borde han säkert ha förstått att det här projektet skulle innebära att sticka huvudet i ett getingbo. Konflikten är gammal och handlar om att Larssons långvariga sambo Eva Gabrielsson aldrig tilldelades någon del av det litterära arvet. Hans far och bror har haft möjlighet att hantera det som de velat, och sett det som angeläget att få fram just denna fjärde Millenniumdel med Lagercrantz vid rodret. Hur deras bevekelsegrunder sett ut är svårt att veta, däremot kan jag försöka reda ut om resultatet håller måttet eller inte.
Inte första gången
I den egentliga trilogin Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med eldenoch Luftslottet som rämnade (2005–2007) kombineras ett empatiskt politiskt engagemang med effektivt utportionerad spänning och kittlande personporträtt. En brygd som i sig inte är lätt att matcha, men om debatten gått het och inflammerats av gamla konflikter kan man ändå komma ihåg att det inte precis är första gången klassiska hjältar fått kämpa vidare efter att deras upphovsmän gått bort.
När legendariske Raymond Chandler dog lämnade han efter sig fyra tunna kapitel till en ny Philip Marlow-deckare, och med de här 20 textsidorna – svaga, om ni frågar mig – som utgångspunkt mejslade Robert B. Parker fram en ny och inte så tokig Marlow-bok. Conan Doyles Sherlock Holmes och Ian Flemings James Bond har också kastats in i nya äventyr efter sina skapares död, och i Sverige har en hel del nyskrivna tv-filmmanus om Beck och hans kolleger droppat in, ”i Sjöwall/Wahlöös anda”.
Att också Lagercrantz velat skriva i sin föregångares anda – och med stor respekt för hans verk – är uppenbart. Samtidigt har han smidigt uppdaterat världen till 2015, utan att för den skull göra aktörerna speciellt mycket äldre; de har ett bekant förflutet, men det verkar inte alls ha gått tio år sedan man senast träffade dem.
När berättelsen inleds ligger Mikael Blomkvist i varje fall risigt till. De stora scoopen lyser med sin frånvaro, han hängs ut som en föredetting i pressen, och dessutom har den stora norska Seinerkoncernen köpt in sig i hans krisdrabbade tidning Millennium. Sedan har Lagercrantz späckat skildringen med en professor som utvecklat monsterversioner av artificiell intelligens, en autistisk savantsyndromkille med genial matematisk och konstnärlig förmåga och dessutom både amerikanska NSA-höjdare och ryska lönnmördare.
I själva verket blir det nästan för många trådar att hålla i, och startbanan känns lång. Ifall man inte känt till Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander sedan tidigare hade det under inledningsfasen kanske varit svårt att hålla intresset uppe. I en del partier kör författaren dessutom ut väl mycket information via återberättande i stället för gestaltning, ibland också högdramatiska saker som verkligen borde ha lagts fram som scener.
Bättre stilist än Larsson
Och det är förstås klart, skriver man en uppföljning till Stieg Larssons trilogi får man också räkna med att alla element i helheten på ett eller annat sätt jämförs med ursprunget och ifrågasätts. Men det råder trots de inledande anmärkningarna ingen tvekan om att Lagercrantz skapat en spänningsroman som fungerar bra som fortsättning på Larssons bygge, och jag tycker efterhand i allt högre grad att den känns kraftfull också på sina helt egna villkor. Lagercrantz är utan vidare en bättre stilist än Larsson, och man kan tillägga att frågan om denne själv velat se en fjärde del skriven eller inte knappast är möjlig att besvara ens för dem som kommit med de hätskaste debattinläggen.
Själv upplever jag under den senare delen av boken, då de till en början skenbart disparata trådarna börjar flyta samman och skeendet verkligen kommer i gång, många gånger ett slags lättnad över att tro mig veta att det här rimligtvis måste sluta hyfsat lyckligt. Och om inte annat så visar detta att författaren fått mig i sitt grepp, att spänningsmomenten fungerar.
Och det allra viktigaste Larsson hade att erbjuda har Lagercrantz lyckats återskapa med så fullständig träffsäkerhet att det verkar som om känslan också var hans egen: den heliga vreden. Raseriet mot alla barn- och kvinnomisshandlare, alla förnedrare, alla falska karriärister.
Och senast då, vid sidan av den kvaliteten, förbleknar invändningarna.