Impuls: Tänk om det blev så rätt

"Hur kunde det bli så fel med Stiegs storartade författarskap?" skrev Anders Lindblom och Svante Brandén i DN för några veckor sedan, som en lämplig upptrappning till lanseringen av David Lagercrantz uppföljare till Stieg Larssons Millennium-trilogi. Sicket strunt.

Lindblom & Brandén ondgör sig över att Larssons bror och far förvaltar rättigheterna till Larssons text, och tycker att dessa ägnar sig åt gravplundring tillsammans med förlaget Norstedts och Lagercrantz och alla andra som skor sig på att förvalta det Larssonska arvet – i stället för hans sambo. Eva Gabrielsson fick ingenting när Larsson dog eftersom inget testamente fanns. (Det fadern och brodern erbjudit henne har hon avvisat.) Artikelförfattarna kallar också kommersen kring Millenniumserien för cirkus och verkar tro att den renhjärtade Larsson roterar i graven i vånda över dess ekonomiska framgångar. "Låt Stiegs författarskap vila i frid, och med det hans rollfigurer", skriver de. Vilket knappast är det eftermäle en författare önskar sig mest av allt, fast man förstår att de menar väl.

Det enda jag verkligen vill inflika i kören som skriker kring Lagercrantz Larssonbok Det som inte dödar oss är det här: Stieg Larssons insats som journalist och grundare av den antifascistiska tidskriften Expo var storartad. Hans författarskap var verkligen inte storartat annat än uttryckligen som kommersiell framgång.

Millenniumböckernas prosa är hemsk så det ilar i huvudet av att läsa den hos alla som har några som helst estetiska eller stilistiska förväntningar. De är smart intrigdrivna thrillers fulla av spekulativt våld, formellt korrekt kopplat till relevanta samhällsproblem (kvinnohat, ekonomisk brottslighet, politik) men mest bara underhållande. Personerna är psykologiskt intressanta som barbiedockor – de får den själ läsaren eller den som leker själv vill gjuta in i dem, för texten ger sannerligen inte mycket.

Om Larsson var det helgon hans vänner utmålar honom som skulle han ha jublat över alla de pengar cirkusen håvade in, för att sedan styra in dem i Expos verksamhet. Hans plötsliga död 2004 kom dock före framgången.

Erland och Joakim Larsson, det vill säga Stiegs far och bror, styr över åtminstone en del av pengarna till Expo, som var Stieg Larssons skötebarn. Och att David Lagercrantz skrivit en uppföljare till Larsson tre böcker kan jag inte alls se som förgripligt. Millenniumtrilogin är exakt den sortens genre- eller formellitteratur som bättre än någon annan lämpar sig för dylika rip-offs.

Läs också HBL:s intervju med David Lagercrantz

Förlåt alla Larssonälskare, men i det avseendet skiljer den sig kanske inte hemskt mycket från Fifty Shades of Grey av E.L. James, trots att den explicita könspolitiska tendensen tack och lov är den motsatta. (Vi ska inte binda och piska och kuva varandra, det blir ändå alltid den ekonomiskt starkare som vinner och det gör jätteont på den andra om vi sysslar med sånt, påminner oss Larsson helt korrekt, medan James rör in en massa gulliga men irrelevanta kategorier som erotik och rollspel och romantiskt psykologiserande.)

Det är till och med fullt möjligt att David Lagercrantz uppföljare är en mycket bättre bok än de tidigare delarna. Vi får se vad till exempel vår recensent Henrik Jansson tycker när han väl hunnit läsa boken. Svenska recensenter som hastat igenom texten är njugga, medan den engelska översättningen mottagits betydligt mera entusiastiskt.

Intressant hur som helst är att fundera på pengarna kring det hela – varifrån de kommer, vart de går, och vem som är avundsjuk. Tyvärr vilar det en liten skugga över den annars så sympatiska Ingåsommargästen Lagercrantz i det här avseendet. I fjolårets svenska debatt om kulturmannen skrev Elin Cullhed en rasande artikel om hur hon skrivit sönder händerna när hon transkriberade Lagercrantz intervjuer med Zlatan Ibrahimovic, de som låg till grund för boken Jag är Zlatan Ibrahimović (2011) och som säkert inbringade Ibrahimovic och Lagercrantz rejäla summor pengar. Cullheds arvode för råslitet landade på drygt 9 000 svenska kronor efter skatt. Att transkribering av intervjuer är både fysiskt och psykiskt tungt skitjobb kan jag vittna om. Jag gör det nämligen själv, också när jag skriver böcker.
Jag hoppas Lagercrantz lärt sig något av Cullheds artikel och insett att det inte är snyggt att betala sina assistenter snålt.

Brasklapp här, så ni inte får fast mig för att bluffa: jag har bara läst drygt femtio sidor av Fifty Shades-serien, första boken. Om någon av er anser att den utvecklas till ett mästerverk efter det, skicka ett hundrasidigt textprov med kommentarer som belägg för detta så lovar jag bekanta mig med det. (Millenniumböckerna har jag läst och det var oförglömligt segt mot slutet).