Musikrecension: Katrina seglar vidare med Cecilia
Katrina kammarmusik, den mysiga lilla kammarmusikfestivalen på Åland med sina utsökta konsertplatser, har genomgått en metamorfos efter att violinisten Cecilia Zilliacus tog över som konstnärlig ledare i år.
Solist och konstnärlig ledare: Cecilia Zilliacus, violin. Medverkande Åbo stadsorkester, dirigent Daniel Blendulf. Christopher Parkes, horn, Christoffer Sundqvist, klarinett, Janne Thomsen, flöjt, Henrik Goldschmidt, oboe, Diego Chenna, fagott, Jannica Gustafsson, violin, Johanna Persson, altviolin, Kati Raitinen, cello. Konserter i Finströms och Jomala kyrkor på Åland 7–8.8.
Zilliacus idé om att placera kompositörer på axeln extrovert–introvert och bygga hela konsertprogram kring dessa tonsättares karaktärer har alldeles säkert tvingat många festivalbesökare till en funderare; hur placerar sig tematonsättarna Sibelius eller Nielsen på den här axeln? Och hur är det med Maurice Duruflé, Sofija Gubajdulina, Edison Denisov eller Alban Berg? Tankeleken är i sig helt rolig, men kanske betyder det att man samtidigt bortser från individens utveckling, mången tonsättare har varit mera extrovert i sin ungdom men introvert i sin ålderdom.
Zilliacus, som planerat sin första festival någonsin, verkade omedelbart vilja spränga banken när hon propsade på att få ta en symfoniorkester till Åland för att själv framföra Carl Nielsens violinkonsert. Å andra sidan kan man väl säga att en satsning som denna lönar sig när violinkonserten hörs som ett led i en av de största fokuseringarna på Nielsens musik i Finland i år och framförandet på Åland torde ha varit årets enda i Finland vid sidan om Baiba Skrides version i Tammerfors i januari.
Tolkningen imponerade också. I violinkonserten utnyttjade Nielsen hela sitt kunnande om sitt eget instrument med en ytterst krävande solostämma som följd. Konserten är också fantastiskt orkestrerad så att orkestern ofta ljuder tämligen fylligt utan att någonsin dränka solisten. Zilliacus har den behövliga solistiska briljansen och anslår redan i inledningens omfattande solo en utmärkt sjungande ton. Åbofilharmonikerna spelar härligt här och breder på i mellanreplikerna som kunde vara hämtade ur vilken tidig symfoni som helst.
Nielsen, jämgammal med Sibelius, arbetade med sin violinkonsert bland annat i Bergen 1911 på besök hos Nina Grieg, Edvard Griegs änka, och visst hade det varit mera tilltalande att – som Zilliacus hade tänkt sig – positionera Nielsenkonserten mot Sibelius fjärde symfoni skriven samma år i stället för andra symfonin som 34-åriga svenska dirigenten Daniel Blendulf hellre ville göra, speciellt som just tvåan framförts rätt ofta när symfoniorkestrar besökt Åland.
Jag var uppriktigt imponerad av Blendulfs lugn i Nielsen och hur han lät orkestern leva och musiken frodas i orkesterpartierna, men tolkningen av Sibeliussymfonin kom att störa mina öron betydligt mera, speciellt andra satsen där tempobehandlingen kändes styv och tråkig och rubatot knappt alls kändes av; man är ju van vid större dramatik och allvar och att sakerna skall ställas på sin spets. Att en symfoni skall få handla om liv och död.
När det gäller kammarmusiken kom Zilliacus för sin första festival att samla ett ansenligt persongalleri av mestadels nordiska musiker med internationell renommé, till exempel pianisten Bengt Forsberg, klarinettisten Christoffer Sundqvist och danska flöjtisten Janne Thomsen, som alla musicerar underbart.
Tillsammans med konsertmästaren i Hovkapellet, Jannica Gustafsson, och de två övriga medlemmarna i Zilliacus stråktrio, altviolinisten Johanna Persson och cellisten Kati Raitinen, framförde man i Finströms kyrka en inspirerad tolkning av Nielsens första stråkkvartett. Mozarts Klarinettkvintett spelades självfallet underskönt med Christoffer Sundqvist i spetsen. Också Ligetis Bagateller för blåskvintett gjordes med rätt mängt spjuveraktiget och sprallighet, liksom Berios Opus Number Zoo på lördagsmorgonen, med inslag av både absurda repliker och en manifesterad pacifism.
Sibelius variationer för cello från 1887 saknar sin like i cellorepertoaren och hördes nu rentav två gånger med Kati Raitinen. Stycket tjänar som en påminnelse om den rika blandningen av stilar som präglade Sibelius uttryck ännu som 22-åring, en stil som står i bjärt kontrast mot hans senare verk.