Cecilia Zilliacus kan skilja på tonsättare

När Katrina kammarmusik inleds på Åland i dag sker det med nya tag. Efter altviolinisten och HSO-musikern Tiila Kangas elva år som konstnärlig ledare, blev det violinisten Cecilia Zilliacus som fick ta över festivalen i fjol.

För sin första festival har Zilliacus planerat ett program med musik av två 150-åriga profiler, Sibelius och Nielsen, och hela festivalen går under temat extrovert–introvert, något som gör att man spontant frågar sig vem som är introvert och vem som är extrovert.

– Jag läste nyligen en bok av journalisten Lena Sundström om danskarna som världens lyckligaste folk. Jag kom då att tänka på att danskarna ofta beskrivits som de ständigt glada och att finnarna inte precis har kallats världens gladaste folk. Om man grovt generaliserar tror jag man kan omfatta idén om Nielsen som den extroverta och Sibelius som den introverta, men det intressanta när det gäller musik är att många av de bästa musikstyckena innehåller drag av både och. Alltså är Nielsen absolut inte endast extrovert och Sibelius enbart introvert, förklarar Zilliacus per telefon på ett tåg någonstans i Sverige.

Den som undrar om Zilliacus också i övrigt är villig att indela kompositörer i introverta och extroverta behöver inte vänta länge. Till exempel bekräftar hon att Poulenc är tydligt extrovert i sin Sextett för piano, flöjt, oboe, klarinett, fagott och horn, medan Sjostakovitj, Denisov, Gubajdulina, Duruflé och Berg alla hamnar bland de introverta. Haydn måste vara extrovert, medan Bach är ett knepigt fall.

– Bach är problematisk för Bach är allting. Men det här är en knepig diskussion överlag eftersom det blir fel om man försöker placera alla tonsättare på en sådan här axel, säger Zilliacus som ändå planerat hela konsertprogram med enbart introvert musik.

Upptäcktsfärd

Zilliacus medger helt och fullt att hon upplevt ett uppvaknande i sitt förhållande till Carl Nielsen på senare år. Speciellt genom inspelningarna av hans verk har hon lärt känna honom.

– Tidigare kände jag endast till enskilda verk, men det var för tre–fyra år sedan som jag och pianisten Bengt Forsberg testade att spela en av hans violinsonater. Ganska snart beslöt vi oss också för att spela den andra.

Nyligen utkom skivan där Zilliacus och Forsberg tolkar bägge violinsonaterna, ett par romanser och fem pianostycken. Nyligen spelade Zilliacus också in Nielsens violinkonsert med Helsingborgs Symfoniorkester och Daniel Blendulf på en ännu outgiven skiva. Samma verk står på programmet med Åbofilharmonikerna på Åland på lördag. Violinkonserten beskriver hon som ”svår och lite väl lång”, även om det absolut är ett högtstående verk.

Var ska man börja om man känner sig oinvigd i Nielsens värld?
– Om vi tänker på det program som spelas på festivalen tror jag stråkkvartetten i g-moll är en bra inkörsport och mycket lyssnarvänlig. Blåskvintetten är självfallet också en bra startpunkt. När jag började med violinsonaten opus 9 tänkte jag först att den helt verkade skriven i Brahms tradition, men det finns något lurt över den, det är ingen vanlig romantisk sonat.

Hur har du upplevt musiken överlag?
– Precis som i Sibelius har Nielsen både något enkelt och romantiskt över sig och något som känns oerhört modernt. De följde utvecklingen och tog till sig tidens strömningar, och vågade vara fräcka, utan att bli atonala. Själv ser jag fler likheter än olikheter mellan dem.

Känner vi Nielsen musik tillräckligt bra i dag?
– Jag gjorde det åtminstone inte. Han är ett namn och folk känner till honom, men man känner inte hans språk som vi känner Sibelius.

De nationella särdragen i musiken är föremål för ytterligare diskussion bland annat under ett lunchsamtal under festivalens sista dag då Zilliacus bjudit in docenten Ann-Cathrine Jungar för att dryfta ämnet.

– Jag är nyfiken på extremnationalism och nationella särdrag, om man kan höra spår av dessa i musiken, och om nationalitet alls spelar någon roll i musik.