Skivrecension: Noveller längs en landsväg på slätten
Saliven Gustavsson sätter på Vasas flora och faunas skiva – och fastnar omedelbart på kroken.
(Startracks)
Det händer ibland när man får ett album man inte visste något om på förhand. Man kör plattan i spelaren – den här gången lyckligtvis i bilstereon – och inser att man sitter på kroken efter den första versen. Bilen stereon satt i körde kanske längs fel landsväg, Österleden i österled. För Mattias Björkas och Iiris Viljanens soundtrack till någons liv är nog ändå så pass starkt österbottniskt förankrat, att vägen hellre borde vara riksväg åtta eller någon av det vidsträckta slättlandskapets oräkneliga landsvägar.
Även om det här musikerparet var mig obekant, är stämningarna i de 11 låtarna förvånansvärt igenkännliga, för att inte säga direkt förutsägbara men absolut på ett attraktivt sätt som griper och tilltalar åtminstone mig mer och mer för varje genomlyssning. Kompositionerna, instrumentationen och helhetens ”stora” gymnastiksalsound för tankarna till Skottland och staden Glasgows gåva till musiken, Belle & Sebastian. Den nordliga melankolin, utanförskapets sorgset leende vardagsfilosofiska betraktelser går också genom lyriken som är det bästa på svenska i Finland på mycket länge, såväl i musiksammanhang som på diktbokens sidor.
Texterna huvudsakligen signerade Björkas har den där lömskt förförande effekten, där berättelserna om vilsenhet, frustration, otillräcklighet, längtan efter kärlek och längtan därifrån snabbt börjar leva starkt visuellt som kortfilmer som allra bäst. Utan att känna till hans ålder känns det som att han har hunnit finslipa hantverket och destillera uttrycket långt vidare än nivån konstskoleangst för fjunmustaschade hipsters.
Största delen av instrumenten spelas av Viljanen och Björkas som presenterar sig kanske mer som målmedvetna målare och musikaliska berättare än direkta virtuoser på något instrument. I övrigt medverkar extramusiker och till exempel en barnkör men hur VFOF låter som band återstår att uppleva levande; jag kunde tänka mig en intim, närmast akustisk klubbkeikka men varför inte också en sommarfestivalscen i solnedgången?