Janne Strang: Finlandssvenska är inget språk
Låtskrivaren och sångaren Mattias Björkas bytte bort engelskan då han förstod att Vasadialekten var hans modersmål.
Första gången jag såg Mattias Björkas på scen var i Jakobstad, på festivalen Poppaloora sommaren 2002. Min studiekompis Philip Teir var en av festivalarrangörerna och så tänd på det här nya bandet Cats On Fire att han fick mig övertalad att resa till Jeppis bara för att se dem uppträda.
Spelningen var, som jag minns det nu nästan femton år senare, en fullträff, och vi lekte med tanken att grunda ett skivbolag bara för att ge ut Cats.
Vid millennieskiftet levde och växte förutom it-bubblan och Nokia också den finländska rock- och popmusikexporten med spjutspetsar som HIM och The Rasmus. Vi såg inga hinder för att Cats inte kunde gå samma väg – vilket seriöst musikbolag skulle inte falla handlöst för deras popsensibla, melodiska minimalism och intelligenta texter?
Inget seriöst musikbolag var intresserade. Så vi gav själva ut två vinylsjuor bekostade med studielån, som vi skickade "överallt", och arrangerade några spelningar i Helsingfors.
Genombrottet lät vänta på sig.
En personlig sporre i det arbete vi lade in för att knuffa Cats ut i dagsljuset var att jag alltid betraktade Mattias och bandet som en direkt fortsättning på den våg av ny musik jag själv varit med om att starta i Vasa i början 1990-talet, med det svenskspråkiga punkbandet Oppsprätta' Schakaler.
Det hade visserligen gått tio år men blodsbandet var tydligt och klart. Tyckte jag själv, åtminstone.
Att jag faktiskt hade rätt i min oklädsamt självhävdande historietolkning fick jag veta först ytterligare ett drygt decennium senare, när Mattias nya band Vasas flora och fauna plötsligt dök upp med första singeln Nog var han en vän.
Nej, titeln handlade inte om mig, och den hade inte stämt heller. (Jag vet fortfarande inte vad mitt förhållande till Mattias är.) Men redan i första versen av sången där Mattias återvänder till barndomshemmet och pojkrummet, till staden där inget förändrats, högg det till på ett skönt sätt i maggropen.
"Hemma igen, hemma igen
Vad ligger här bland prylar och pinaler
Inte så mycket har jag på känn
Det är inte mycket jag har på känn
Jag gräver fram en kassett med Oppsprätta' Schakaler … "
Texten till …en vän var skriven till musiken från Cats On Fire-låten 1914 And Beyond, men där Björkas pessimistiska betraktelse av första världskrigets konsekvenser på engelska inte gjorde särskilt väsen av sig (på albumet All Blackshirts To Me, 2012) gav den nya, dråpliga svenskspråkiga lyriken också melodin en tung nostalgisk pregnans.
Eller nåja, på svenska och svenska …
– Det var alltid självklart för mig att man inte kan sjunga på svenska, säger Björkas. Men sen jag flyttade till Sverige började jag fundera på varför det inte går, varför det låter så hemskt när man försöker. Jag förstod inte riktigt varför det kändes så svårt, tills jag insåg att finlandssvenska inte är mitt modersmål. Det är Vasadialekt som är det.
Det existerar inte ett finlandssvenskt språk. Det existerar flera. Det officiellt gemensamma Åbo- och Helsingforsinspirerade, påstått "rena" styltspråket som Yle och andra finlandssvenska massmedier använder, är inte ett språk som en enda levande människa talar naturligt.
Särskilt inte om man lärt sig sin svenska i Österbotten.
I offentligt tal och skrift uppmanas svensktalande i Finland att alltid följa språkets utveckling i Sverige, men det är inte sällan som rikssvenska nyord och böjningar våldför sig på det finlandssvenska språkörat.
Undvik finlandismer, de förstår dem inte i Sverige, säger språkvårdarna som om vår allmänhet låg i Malmö, Göteborg eller Stockholm då den egentligen ligger i Karis, Liljendal och Nedervetil.
Eller Vasa.
Det skulle aldrig ha fallit oss in att med Oppsprätta sjunga på svenska. Vi gjorde det på Vasadialekt, precis som Vasas flora och fauna nästan ett kvartssekel senare.
I texthäftet till Vasas flora och faunas debutalbum Släkt med Lotta Svärd är lyriken prydligt skriven på ren svenska, medan uttalet är typisk Vasadialekt. Det är inte mycket som skiljer, men skillnaden är avgörande.
En kortkurs kunde gå ut på att alltid ersätta ordet 'att' med 'ti' och alltid kapa bort sista a:et i infinitiva verb – 'att klaga' blir 'ti klag' och 'att salta' blir 'ti salt', för att ta två levande exempel ur …en vän.
De mer avancerade ersätter 'den där' och 'det där' med 'hande' och 'hede', och dumpar det finlandssvenska u-ljudet för antingen o eller y.
He' lugnt, mer än så behövs inte för att göra finlandssvenskan möjlig att sjunga seriöst.