Dansrecension: Fullödigt, gediget och nyskapande
Nationalbalettens uppsättning av En midsommarnattsdröm ger hemmapubliken en helt ny bild av Jorma Elo som koreograf, skriver Jan-Peter Kaiku.
Koreografi: Jorma Elo. Musik: Felix Mendelssohn-Bartholdy. Dirigent: Pietro Rizzo. Scenografi och kostymer: Sandra Woodall. Ljusdesign: Linus Fellborn. Dans: Tiina Myllymäki, Sergei Popov, Samuli Poutanen, Daria Makhateli, Nicholas Ziegler, Eun Ji-Ha, Linda Haakana, Ilja Bolotov och Tuukka Piitulainen samt övriga ur balettens ensemble och elever ur operans balettläroanstalt. Nationaloperan 24.4.
Med uppsättningen av Jorma Elos En midsommarnattsdröm säkrar sig Nationalbaletten inte bara en ny kassamagnet utan bjuder på ett fullödigt, gediget och nyskapande dansverk, som på hemmaplan ger en helt ny bild av Jorma Elo som koreograf. Det vi här hittills sett av Elo har varit korta, superenergiska och fartfyllda verk med återkommande woweffekt. Nu visar han lekfullt men med säker hand att han har känsla och färdighet för ett narrativt helaftonsverk och en levande klassiker. Elos version av verket med en lång och omfattande tradition av såväl sceniska som filmiska uppspel, är i sin genre otvivelaktigt en av de finaste överlag.
Shakespeares mångbottnade och lyriska komedi där parbildning och –byten spinner fram i en verklig och en dröm- eller sagovärld, dels parallellt och dels integrerat, är som given för ett balettverk i romantisk anda. Felix Mendelsohn-Bartholdys romantiska scenmusik, i Elos version smakfullt kompletterad med satser ur fjärde symfonin och violinkonserten, är givetvis det andra viktiga incitamentet för iscensättningar på balettscenen.
Med känsla och lyhördhet för det musikdramaturgiska lyckas Jorma Elo i bästa dansteaterstil koreografiskt strukturera sitt verk så att scenens handling och personernas karaktär i sig förmedlar det narrativa. Man behöver således inte en stund oroa sig för att kunna hänga med i de episodiska och montagelikt återkommande parallella berättelserna.
Jorma Elo har förlagt sin version till antiken. Det genomsyrar Sandra Woodalls fantasifulla visualisering i såväl scenografi som kostymering. Älvornas rike med sina lysande lampor i hängande klasar och sin barnflock med lampkostymer likt små lysmaskar, är en drömsk månskensvärld i princip inte så olik de klassiska vita akterna. Handlingen i denna värld är dock kraftfull, trollsk och lekfull, inte alls traditionellt eller strikt romantisk. Det fungerar bra såväl för såväl solister som corps och är en bärande idé i Elos tolkning.
Den elastiska och kluriga figuren Puck, älvkungen Oberons lite slarviga undersåte, är ett slags ceremonimästare i verket. I rollen som Puck gör Samuli Poutanen en fantastisk tolkning. Han är maskulin, lekfull, dramatiskt inlevelsefull och dansar rasande stringent. Hans lek med barnen och speciellt kommunikation med ett av dem väcker spontant publikbifall.
Rollfördelningen överlag sitter som smort. Det elegantaste paret i verket är älvkungen och –drottningen i Sergei Popovs och Tiina Myllymäkis alldeles ypperliga och lediga tolkning. Efter tvisten om ägandrerätten till en ung indisk flicka, en färggrann men udda figur, försonas de i ett flytande adagio.
De unga älskande tolkade av Eun Ji-Ha och Ilja Bolotov samt Linda Haakana och Tuukka Piitulainen är fräscha, energiska och övertygande i förvecklingarna, verkliga stjärnskott. Bröllopsmarschen som alla känner blir slutligen en fest för tre par när regentparet tolkade av Nicholas Ziegler och Daria Makhateli sällar sig till dem.
Som sammanfattning kan man säga att det fina med denna version är att den är egenartad och nyskapande på ett traditionsmedvetet men inte -tyngt sätt. Den förtjänar väl sin plats i den internationella balettrepertoaren och får nu i Nationalbalettens tappning en synnerligen fin tolkning.