Skivrecension: Form och innehåll
Av de nya spåren på Anna Järvinens Buren stiger svängiga Skolgården fram som en ny favorit för Ralf Sandell.
(Diesel/Playground)
I min recension för en dryg månad sedan av Anna Järvinens Buren-ep var det formen jag initialt tog fasta på – varför bara en ”halv skiva”? – och jag undrade hur hon i den utlovade andra delen skulle gå till väga för att sätta dit de resterande bitarna och på så sätt fullborda den potential som låg i själva musiken.
Nu är då uppföljaren ute och i själva verket bidde det ingen regelrätt del 2, utan en sedvanlig fullängdare där de tidigare fem spåren ingår, kompletterade med ytterligare fem. Med risk för att fortfarande haka upp mig på formen – det mer oväsentliga jämfört med innehållet? – så hade jag faktiskt hellre sett att Järvinen fullföljer det som kunde ha varit något av ett kul experiment (just med formen) och i stället gett ut de fem nya låtarna skilt för sig. Så att de två skivorna bildade en helhet, rent av som sida ett och två på en vinyl-lp.
Nå, kanske lever jag lite grann i det förgångna då jag så här ältar om det formmässiga, skivan som fysisk form; det är väl ändå en minoritet av dagens musiklyssnare som verkligen köper sin skiva som cd eller vinyl och de facto har också jag själv lyssnat på Buren bara som tio mp3-spår.
Musiken då? Den har jag absolut ingenting att invända emot, som jag redan skrev i den första recensionen. Det är vackert, intimt och Anna Järvinen sjunger känsligt skört som bara hon kan medan bandet kompar stiligt med sitt kännspaka, folkiga popsound.
Av de nya spåren stiger svängiga Skolgården fram som en ny favorit och avslutande Kraften mynnar ut i ett munspelssolo som adderar nånting nytt förutom att det låter alldeles utmärkt. I övrigt är det mesta lågmält och lugnt – på så sätt inte heller någon uppenbar kontrast till det första släppet. Men på det hela taget blev det en bättre, större helhet till slut.