Skivrecension: Vackert är kort
Anna Järvinen har en av Sveriges mest säregna röster, men intrycket av fjärde skivan är lite kort.
(Diesel/Playground)
Min första fråga när jag ska formulera mig om Anna Järvinens fjärde skiva handlar mera om formen än om själva innehållet, musiken. Buren är nämligen en EP på blott fem låtar, första delen av en tvådelad helhet. Och det som jag undrar över är varför hon har valt att göra så här?
Nu kanske någon tycker att en väsentligare fråga är hur musiken låter, är skivan bra? Det är den. Så klart, vill jag gärna tillägga då det handlar om Anna Järvinen och hennes team bestående av musiker som Gustav Ejstes och Reine Fiske från Dungen och producenten Mattias Glavå; med det här gänget kan det inte gå fel.
På den tidigare albumtrilogin lyckades de också etablera ett igenkännbart, eget sound och det finns där fortfarande. Inte minst för att Järvinen själv har en av Sveriges mest säregna röster men vad musiken beträffar har det kommit in nyanser av någonting nytt.
Inledande Affären börjar överraskande rakt av, som på en uppfejd och har en rentav lite nostalgisk, gammaldags schlagermässig känsla. Det är charmerande och texten ger prov på den vackra vardagspoesi som genomsyrar albumet: ”… vi behöver väl kaffe och tvättmedel och ett flingpaket”. Fast i övrigt är det mera sorgset och vemodigt än i exemplet. Som i finstämda Lägga pussel (med fortsättningen ”lägga trötta barn”).
Som sagt, jag gillar det. Men för att återgå till inledningens form-innehåll-diskussion, så känns det hela ändå till slut... tja, kort helt enkelt. Återstår att se om bitarna faller på plats och helhetsintrycket blir större när del 2 följer upp i slutet av mars.