Broderskärlek starkast i blåvit familjekrönika
Det svensk-finländska samarbetet Fosterlandet dras med seglivade klichéer – både oavsiktliga och avsiktliga.
Text: Lucas Svensson. Regi: Anna Takanen. Scenografi, kostym: Annika Nieminen Bromberg. Ljus, video: Joonas Tikkanen. Ljud: Tommy Carlsson. Mask: Pirjo Ristola, Elisabeth Wigander. Dramaturg: Jerker Beckman. Översättning till finska: Päivi Storgård. Kompositör: Matti Ollikainen. Koreografi: Reija Wäre.
På scenen: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mikko Virtanen, Mattias Nordkvist, Mitja Sirén, Andreas Luukinen, Stella Laine, Anna Bjelkerud, Dennis Nylund, Sue Lemström, Iwar Wiklander, Thomas Backlund, Johan Gry, Emelie Strandberg.
Finlandspremiär på Svenska Teatern 9.4.
Det är uppenbart att Fosterlandet är ett viktigt projekt för sina upphovsmän. Efter Finlandspremiären på Svenska Teatern kliver regissören Anna Takanen upp på scenen och tackar sin pappa. Det är hans öde som stått modell för berättelsen om John, ett krigsbarn som får ett nytt fosterland och en ny fosterfamilj i Sverige, men som aldrig blir kvitt traumat av att ha tvingats lämna modern Elsa och brodern Antti i Karelen.
Engagemanget syns, men att föreställningen landar på fyra och en halvtimme är den negativa aspekten av närheten till materialet. Att säga något nytt om andra världskriget på en finländsk scen är heller inte lätt, och det förmår inte Fosterlandet göra.
Föreställningen rör sig på tre tidsplan – i Finland på 40-talet, i Göteborg på 80-talet och i Finland 2007, då det gått 90 år sedan självständigheten. Sämst fungerar tillbakablickarna till krigstiden. Vi serveras Sibelius musik, Aleksis Kivis strofer och Mannerheims radiotal, buskisscener med bastubadande gummor och tangodans med stiliga soldatgossar och svärmande flickor. Ja, till och med en snutt ur Okänd soldat får snurra på skärmen. Med andra ord motiv som hos oss använts så många gånger att de blivit klichéer. De har i och för sig knappast stuckit ut på samma sätt på Göteborgs stadsteater där föreställningen hade sin urpremiär tidigare i vår. I Sverige har föreställningen antagligen haft identitetspolitisk betydelse för alla dem som invandrat och för alla dem vars föräldrar, mor- och farföräldrar invandrat.
Identitetsprojekt intressantast
Andra akten, där den sverigefinländska identiteten hamnar under lupp, visar sig också vara den intressantaste. Här får humorn också plats genom de avsiktliga stereotypierna: habituéerna på den finska föreningen Fosterlandet i Göteborg. Bland marimekkodukar och härligt kitschiga granmönstrade gardiner samlas ett gäng karikerade patrioter, och visst är det svårt att motstå karaokenumret med busen Hannu (inkännande tolkad av Mitja Sirén) vid mikrofonen. I Göteborgsscenerna blottas de olika strategierna som personerna valt gentemot det förflutna: dels ett nostalgiserande över fosterlandet, dels Johns (Iwar Wiklander) motsatta taktik, att bara glömma. Johns vuxna dotter Lussa (Tanja Lorentzon) har i sin tur skrivit en bok om hur hon bär sin fars krigstrauma.
I andra akten briljerar Takanen med eleganta scenlösningar som når sin kulmen i Bruce Springsteens konsert på Ullevi 1985 – en sprudlande scen där regissörens kreativitet syns.
Utdragen dialog
Men klichéerna gäller inte bara Finlandsbilden utan också exempelvis kärlekshistorierna och dödsscenen på slutet. Lucas Svenssons dialog, som delvis går på finska, blir på en del ställen utdragen, den dröjer för länge vid samma teman och försöker förse publiken med för mycket information.
Många av personerna är däremot fint porträtterade. Alma Pöysti spelar den unga Elsa med påtaglig nerv, medan Birgitta Ulfsson, som den 90-åriga Elsa, glänser som komedienn i sjukhusbädden. Iwar Wiklander blottar mjukheten som gömmer sig under den grovhuggna karlakarlen Johns nätlinne. I samspelet med brodern Antti (Thomas Backlund), som stannade kvar i Finland, lyckas det till sist bränna till. Brödernas relation förmedlar kärleken, den som finns där trots att ett hav skiljt dem åt.