Sverigefinnen som inte längre är arg
Skådespelaren Tanja Lorentzon växte upp i en högljudd sverigefinsk familj i Stockholm. Nu gestaltar hon sverigefinnarnas rotlöshet, känsla av utanförskap och sorg över ett förlorat språk.
Varför ska du skriva om det där? Svenskarna vill inte veta något om oss, sade Tanja Lorentzons mamma Terttu Svedjeström när hennes dotter började skriva en pjäs.
Mamma Terttu tänkte på sitt liv som finsk invandrare i Sverige, på känslan av att vara mindre värd och på de glåpord barnen fick stå ut med på gården. Men dottern Tanja stod på sig.
Pjäsen Mormors svarta ögon blev en jättesuccé som lockade också en publik ovan vid att gå på teater. Sverigefinländarna ville se, och identifiera sig med, historien om tre generationer finländska kvinnoöden – krigsänkan, hennes dotter invandrarkvinnan och dotterdottern som försöker pussla ihop sina morföräldrars historia.
Tanja Lorentzon är en av nästan en halv miljon personer bosatta i Sverige som har finska rötter. Nu fortsätter hon att gestalta den sverigefinska identiteten, i pjäsen Fosterlandet. Fosterlandet handlar om en kvinna som under vinterkriget skickar sin son till tryggheten i Sverige, om traumat med krigsbarnet som stannar i Sverige och om hans dotter som vill veta vad som egentligen hände och varför ingen pratar om det.
”Fosterlandet är en sorgsen melodi om Finland och Sverige”, skrev Svenska Dagbladets entusiastiska recensent och Tanja Lorentzon håller med.
– Det är någonting med Sverige och Finland och sverigefinnar som är som en brusten länk. När jag tänker på Finland hugger det till, det är en förlust man sörjer, säger Tanja Lorentzon.
– Extra hemskt är det för de som har förlorat sitt finska språk.
Tanja Lorentzon spelar dottern Lussa i Fosterlandet. De två har mycket gemensamt, bland annat har de båda glömt den finska de en gång behärskade.
– När det gäller känslan av att ha något som rotar runt i en, något man försöker få tag i trots att det hela tiden vill glida undan, känner jag igen mig själv i Lussa, säger Lorentzon
I motsats till Lussa växte Tanja Lorentzon upp i en pratglad familj.
– Vi var en högljudd finsk familj i Sverige. Jag tyckte att det var väldigt tyst i de svenska hemmen, säger Lorentzon.
Myten om den tysta finnen är omhuldad i Sverige. Under arbetet med Mormors svarta ögon forskade Tanja Lorentzon i den och hittade några förklaringar till varför en del sverigefinnar blev så fåordiga.
– Dels viskade finnarna vilket berodde på att de skämdes, dels kunde de inte svenska och var tysta så att de inte skulle avslöjas.
Ett nytt namn
Tanja Lorentzon föddes i Stockholm och växte upp i Tumba. Föräldrarna kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare och arbetade på Alfa Laval. Hemspråket var finska och familjen hette Koukonen. När Tanja var fyra år lämnade hennes pappa familjen och då beslöt sig mamma Terttu för assimilering.
Familjen bytte namn till Svedjeström och hemspråket blev svenska.
– Man kunde leva ett helt liv på finska i Tumba men finnarna hade låg status. Mamma ville inte att vi skulle tvingas leva med oket av ett finskt efternamn, hon ville ge oss bättre förutsättningar, säger Lorentzon.
Länge trodde Tanja Lorentzon att hon skulle återfå den finska hon sörjer över att ha förlorat. I dag säger hon att hon har insett att språket är borta.
Svensk historielöshet
Publikresponsen på Mormors svarta ögon och Fosterlandet har varit överväldigande. Tanja Lorentzon säger att det är uppenbart att många av dem som sett pjäserna har kommit för att de velat bli berörda.
För den helsvenska publiken är mycket av temat i Mormors svarta ögon och Fosterlandet nytt.
– Svenskar är rätt okunniga om både Finlands och Sveriges gemensamma historia, krigsbarnen och arbetskraftsinvandringen. Tack vare Klaus Härös film Den bästa av mödrar vet man att Sverige tagit emot krigsbarn men man förstår inte konsekvenserna.
– Jag har tre barn av vilka den äldsta går i högstadiet och än har Finland inte nämnts i deras skolböcker.