Bokrecension: Khal Drogo är död, hans khaleesi lever

Den vita staden är fortsättning på Karolina Ramqvists förrförra roman Flickvännen, boken om Karin som var ihop med yrkesbrottslingen John. Han rånade värdetransporter tillsammans med Abbe och Alex, torterade misslyckade underhuggare med slipmaskin och sköt väktare i ansiktet. Karins roll var att vara vacker, vänta hemma i lyxvillan han gett henne och konsumera allt från kläder och märkesväskor till kokain tillsammans med de andra flickvännerna. Sin medelklassbakgrund hade hon totalt brutit med, liksom med sina väninnor från studietiden som levde ett vanligt ”svenneliv”.

Flickvännen (nu i pocket) var en skicklig och problematisk studie lagd tätt intill Karins perspektiv, där ytligheten var ett överlevnads­program, eftersom allt under ytan var våld och smuts. Samtidigt beskrev den attraktionen hos en animalisk maskulinitet, en som bygger på brutalitet, motsatsen beskydd-hot och pengar. ”Linjen mellan sexighet och löjlighet är ofta tunn”, konstaterade flickvännen och berättaren Karin.

När jag i dag bläddrar i boken på nytt tänker jag på Khal Drogo, dothrakernas hövding i Game of Thrones. Eller på den muskulösa,kokainsnortande och tuggummituggande gangstern Karl (Gustaf Skarsgård) i Johan Rencks tv-serie Ettor och nollor, som visades på Yle Fem för någon månad sen – helt och hållet löjlig, fast farlig.

Pengarna och kroppen
Flickvännen gav irriterande mycket plats åt en banalitet som kanske var textens, kanske personernas. Den vita staden är tät, klaustrofobisk och konsekvent. John finns inte mera. Huset som Karin trodde var hennes tänker kronofogden ta, eftersom myndigheterna ”följer pengarna” och ser det som en utlöpare av Johns kriminella verksamhet.

Karin äger ingenting utom en massa dyra märkesväskor, som hon försöker sälja på nätet åt misstänksamma köpare som kräver äkthetsbevis. Hon lever på pizza och betalar pizzabudet med sex. Och så har hon Dream, babydottern, Johns barn. Henne ammar hon med ett slags håglös frenesi medan vintern kyler ner huset grad för grad och dagen för vräkning närmar sig. Till slut måste hon agera: söka upp den lilla klan som John regerade over när han levde. Ett slags familj, den enda hon har. Hon gör som kronofogden. Hon följer pengarna.

Det finns en dubbelhet i min läsning av Den vita staden. På ett plan är det den konsekventa uppföljaren av Flickvännen, historien om Karin störtad från sin upphöjdhet som Johns flickvän. På ett annat plan är den en klaustrofobisk universell skildring av ett ödsligt, utsatt moderskap, där symbiosen med babyn är glädjelös men självklar – en kärlek som verkställs fullkomligt men samtidigt mekaniskt.

”Hon visste att barnet en gång skulle bli det finaste hon hade, och till dess var det bara tur att hon var så lugn. Det var kanske inte så att man fick de barn man förtjänade, utan de man kunde klara av”, tänker Karin när hon ser på sin dotter, och vi förstår att hon här lika lite som i Flickvännen är någon djupsinnig och språkligt originell person. Men nu söndras den där platta glansiga ytan av graviditetsbristningar, blodigt avslag och strålar av bröstmjölk, och det är för mig fantasieggande för att det kopplar Karin till en konkret kroppslighet som hon delar med de lägsta och högsta av dem som fött och ammat.

En marginell anmärkning: förstörelsen som Karin iakttar när hon ser på sin kropp i spegeln verkar dramatiskt nyförlöst, medan Dream rör sig som en ovanligt försigkommen baby på minst sju månader.