Karolina Ramqvist: Flickvännen

Karolina Ramqvist

Flickvännen, Bonniers 2009

Karolina Ramqvist roman Flickvännen är väldigt välskriven och spännade och sensationell. Den handlar om hur det är att sitta hemma i lyxvillan och vänta medan den älskade jobbar på med att råna värdetransporter och skjuta väktare i ansiktet. Lite läskigt är det nog.

Jag är inte ironisk, jag slukade boken om Karin som gick där och torkade av ytor i sin underbara villa och bjöd andra gangsterfruar på tjejmiddag med champagne, kokain och förtroliga samtal om analsex. Det är just det som är det fina med litteratur – att det kan handla om vad skit som helst bara det är bra skrivet.

Däremot ska ingen komma och påstå att det här skulle vara viktigt eller, som baksidestexten föreslår, väcka "sylvassa frågor om makt och underkastelse och om män och kvinnor i dagens Sverige". Det är dåligt tänkande att susa ut i så häftiga metaforer att man helt tappar empirin ur sikte - inte sylvasst utan extremt luddigt.

Nyligen såg jag Liliana Cavanis film Nattportieren på nytt efter många år. Den var fascinerande och effektivt vidrig, men det den sade om makt och sexualitet, eller om Förintelsen och fascismens arv i Europa var nattsvart fabelsanning, och därmed svårbrukbart i en analys som skall utmynna i annat än utsagor av typen "människan är ond", "sex är död" eller annat lika praktiskt oanvändbart.

Men nu är det ju inte Ramqvist som skrivit den där baksidestexten, den har tillkommit som apologi för den suggestiva beskrivningen. Som om vi behövde skämmas för att vi av ren nöjeslystnad vill fantisera om det mest extrema. Karins lyxflickvänsliv är statiskt men orörligheten rymmer en fruktansvärd spänning.

När som helst: Är det John i stället för en väktare som blir skjuten. Upptäcker John kartan med p-piller som Karin tejpat in bakom lavoaren. Besluter hon sig för att lämna honom varvid han dödar henne.

Språkets spade fel redskap?

Någotslags epistemologiskt problem finns här också. Karins liv är programmatiskt ytligt för att varje skrap på ytan kunde avslöja blod och smuts, det språk hon talar med sina tjejkompisar är inövad jargong, hennes självreflektion är defens och förträngning.

Det är en del av den universella författarklådan att försöka fördjupa ytans ytlighet, att fylla med ord den upplevelse/livssituation som är ordlös, eller fylla med reflekterande språk det som levs ut bara i signaler och liturgi. Så samtidigt som Ramqvist skriver fram sin dovt övertygande och detaljrika bild av det besynnerliga limbo-livet som gangsterbrud och tillfredsställer vår nyfikenhet på "hur det är", skriver hon sig kanske allt längre och längre bort från det som kunde finnas att veta om förnekelsens tillstånd.

"Only the shallow know themselves" sade Oscar Wilde – men kanske det också är så att bara de ytliga förstår de ytliga? Att språkets spade är fel redskap för att förstå yta? Och vad finns att förstå hos den frånvarande kontrahenten, rånaren och gangsterbossen John? Tänk om yrkeskriminalitet egentligen är det djupast triviala, en additiv upprepning av makt+mera?

Ibland snubblar läsaren också över något brännade taktilt. Till exempel när Karin tänker på hur hon undersöker Johns kropp när han är drogad eller medvetslöst berusad – försatt ur sin vanliga vaksamhet - eller när hon tänker på hur han och hans kompisar är "heta": "Linjen mellan sexighet och löjlighet är ofta tunn. Våra killar balanserar på den linjen. De är vackra någonstans i grund och botten, alla människor är väl vackra någonstans i grund och botten, och de är alltid snygga när vi går ut med dem men råkar man se på dem i fel ljus så har de för mycket muskler, för dålig hy, för slapp stil, för dålig smak, för breda nackar, för höga röster." Då blir det extrema plötsligt en skickligt gillrad identifikationsfälla vardagssanning om kärlekens outgrundlighet.

PIA INGSTRÖM

pia.ingstrom@hbl.fi