Musikrecension: Från naturljud till mänsklig passion
Matthias Pintscher gör ett precist och färgstarkt arbete med säkra kort, men nästa gång får han gärna också plocka med sig något eget verk, skriver Mats Liljeroos.
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 25.3. Dirigent: Matthias Pintscher. Solist: Andreas Brantelid, cello. Schumann, Mahler.
Schumann och Mahler hör till de säkraste kort man kan tänka sig på ett HSO-program. Musik som är en oundgänglig del av orkesterns identitet och som av publikmängden vid onsdagskonserten att döma – den första av två – går hem även hos den trogna stampubliken.
Schumanns cellokonsert och Mahlers första symfoni hör till basrepertoaren i sina genrer som, även om de inte hör till den absoluta toppen i respektive tonsättares produktion, varje orkester med självaktning framför med jämna mellanrum. Så även Helsingforsorkestrarna, men så engagerade tolkningar som denna gång hör inte nödvändigtvis till vanligheten.
28-årige svensk-danske cellisten Andreas Brantelid har sedan vinsten i Paulo-cellotävlingen 2007 varit en ofta sedd gäst på de finländska konsertestraderna och knappast har någon behövt bli besviken. Brantelid nämner Pekka Kuusisto som konstnärlig förebild och han betonar gärna musicerandets intuitivt kreativa dimension.
Helt centrala kvaliteter inte minst i hyperromantikern Schumanns musik och Brantelids klangfagra tolkning tycktes balansera på ett fruktbart sätt mellan musikens emotionella och rationella element. Överlag präglades läsningen av ett utpräglat lyriskt innerligt grepp och de musikaliska skeendena böljade fram på ett spontant om än kontrollerat sätt, som rimmade väl med de schumannska intentionerna.
Festliga bleckklanger
Brantelid fick ett utomordentligt gott stöd av Matthias Pintscher på podiet och samspelet föreföll mer eller mindre friktionsfritt. I Mahlersymfonin målade Pintscher åter upp en färgstark musikalisk fresk, där det breda uttrycksmässiga registret förverkligades med élan och precision.
Wie ein Naturlaut (som ett naturljud) är den av Mahler angivna karaktären för första satsens introduktion. Inte helt entydigt lättöverförbart till klingande realitet och kanske kunde öppningens stråkflageoletter och distanserade blåsarrepliker ha haft något ännu mer magiskt över sig, men i det stora hela kändes greppet rätt från första början.
Efter de jordbundet avslappnade mellansatserna anslår finalens högoktaniga drama en mänskligt passionerad ton, som i slutstegringen höjer sig mot skyarna. Blåsarna klarar sig inte lätt undan i den här symfonin, men man tacklade frimodigt alla utmaningar och bleckets avslutande hymn klingade just så festligt som man kan förvänta sig.
Matthias Pintscher (f. 1971), Susanna Mälkkis efterträdare som musikalisk ledare för Ensemble Intercontemporain, är inte bara en mångsidig dirigent utan även en produktiv tonsättare. Nästa gång får han gärna plocka med sig ett eget verk i bagaget.