Trögt tempo bromsar valkomedi
Trådarna är för många och tempot inte tillräckligt raskt i Viirus nya satir Valet och kvalet.
Text: Christoffer Strandberg, arbetsgruppen. Regi: Tobias Zilliacus. Musik: Robert Kock. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. Scenografi: Nicke von Weissenberg, Tobias Zilliacus. Ljud: Robert Kock, Björn Karlsson. Koreografi: Maria Ahlroth. Kostym: Elina Riikonen. Mask: Tuija Luukkainen. På scenen: Robert Kock, Marika Parkkomäki, Christoffer Strandberg.
Premiär i Sibbo 10.3.
Timo Soini (Robert Kock) behöver pausa, få lite egen ”Timo-time”, och beger sig till Esbos skogar utrustad med en termos kakao. Här kan han fila på sina ”soinismer” i allsköns ro.
En överenergisk Alexander Stubb (Christoffer Strandberg) i spänd träningsdräkt dyker emellertid upp, passar på att ta några brett grinande selfies och ringa sina polare, diverse europeiska statschefer. Anni Sinnemäki (Marika Parkkomäki) har också vägarna förbi, hon ska förvandla motorvägen till en gågata och Soini inser med förskräckelse att han hamnat på sin Golgata.
Många trådar
Viirus nya turnéföreställning samlar politiker, näringslivsrepresentanter och ”verklighetens folk” på scenen. Till skillnad från Christoffer Strandbergs tajta, träffsäkra enmansshow Skamlöst har Valet och kvalet ambitionen att vara en helaftonspjäs med ramberättelser som knyter samman de olika gestalterna.
I jämförelse med Skamlöst och Strandbergs politikerimitationer i Studio HBL drar den nya föreställningen ändå det kortaste strået. Dels är skämten ställvis föråldrade och saknar skarp politisk analys, dels är trådarna alldeles för många. Förvecklingarna på det lokala haket C’est la vie, där ”vanligt folk” samlas för att diskutera det stundande valet, ter sig som en helt skild föreställning.
Smidiga metamorfoser
Här finns ändå några träffsäkra imitationer som får en att dra på mun. Christoffer Strandberg demonstrerar själv smidiga metamorfoser från den späda, förvirrade finländska jungfrun till en fräsig nyhetsuppläsare, vidare till Calle Haglund, som gör allt för att också SFP ska få vara med i leken.
Marika Parkkomäki gör i sin tur ett toppenjobb som Antti Rinne som tvingas rycka in som servitör och allmän springpojke när Björn Wahlroos (Strandberg) bjuder in till grekiskt party.
Till fördelarna hör även finurliga ordlekar och en humor som varken är elak eller unken, och som jämlikt driver med de olika parterna.
Potentialen skymtar fram ibland, men framför allt tar det alldeles för länge. Med sin regi lyckas Tobias Zilliacus inte få in tillräckligt med tempo på scenen. Dramaturgiskt ödslas tid på att introducera figurerna, vilket hindrar dem från att glänsa.