Teaterrecension: Skamlöst
En ny komiker intar den finlandssvenska scenen. I sina imitationer är Christoffer Strandberg skamlöst rolig utan att vara nedlåtande.
Den legendariske svenske imitatören Bosse Parnevik brukar kalla sina käraste figurer – bland andra Olof Palme och Sven-Bertil Taube – för sina ”gubbar”. Den unge finlandssvenske skådespelaren Christoffer Strandberg har redan gjort sig ett namn i Svenskfinland med sina ”tanter” – Tarja Halonen, Arja Saijonmaa och drottning Silvia.
De här härliga figurerna finns också med i Christoffer Strandberg debutföreställning Skamlöst på Teater Viirus.
Med duffel och röd peruk förvandlas Strandberg till Tarja, expresidenten som samlar flaskor och grälar på maken Pentti som krossar dem. Hon saknar tiden som landsmoder, allas muminmamma, och söker asyl i Sverige. ”Livet är mera än gubbe och katt”, sjunger hon och bakom ridån jamar kissemissen Meggi och ytterligare en glasflaska går i tusen bitar.
Just så skamlös är Christoffer Strandberg. Och så fruktansvärt rolig. Han är ändå sällan nedlåtande mot sina damer, utan visar snarare vilka frodiga typer de är. Just imitationen av Tarja Halonen utstrålar värme och beundran – hon är showens hjältinna.
Nu finns också några herrar på plats framför den röda ridån. Strandbergs Jörn Donner har en rykande e-cigarett i handen, beskriver sig själv som en mammut och dissar allt från Fredrik Skavlans cirkusprogram till riksdagen som bara är bra för subventionerade måltider ...
Och vem kan motstå Gusi? Den vältalige representanten för Kulturfonden är kvällens enda påhittade person (?). Han meddelar glatt att fonden tagit patent på ordet kiva.
Att hitta karaktärerna, deras särskilda miner, röster och manér och att få publiken att tro på dem är ingen konst för Strandberg. En större utmaning kan tänkas vara att skriva tillräckligt med tungt material för varje figur.
Det är fantastiskt att se hur snabbt och sömlöst han växlar mellan en fräsig Arja Saijonmaa som inte vill uppträda i Ingå till en sardonisk Jörn Donner som läxar upp publiken för dess dåliga teatersmak. Alla figurer vävs slutligen in i det musikaliska temat, Erna Tauros Höstvisa.
Annat härligt: Silvia som med sin smeksamma tyska accent missar med den nuvarande presidentens namn: Sauli blir Suoli ... Elisabeth Rehn-figuren blir i sin tur påfrestande för de andra karaktärerna när hon sätter i gång med anekdoter från valet 1994.
När lamporna blinkar och Strandberg ger sig hän åt Arja Saijonmaas örhänge Jag vill leva i Europa förvandlas Viirus lilla scen för en stund en till en megaestrad. Nej, det är ingen svår tankeövning att föreställa sig Christoffer Strandberg på en sådan.