Musikrecension: En stark och skör Ofelia för vår tid
Barbara Hannigan bjöd på en utsökt tolkning av Hans Abrahamsens verk under Musica novas öppningskonsert i fredags.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent & violinsolist: John Storgårds. Sopransolist & dirigent: Barbara Hannigan. Dutilleux, Chiapetta, Dusapin, Abrahamsen. Musica nova, öppningskonsert på Musikhuset 6.2.
Musica novas konstnärlige ledare Anssi Karttunen har valt ”dialoger” som nog så behändigt festivaltema; dialoger kan ju försiggå på de mest skilda plan. Den överlägset viktigaste dialogen, inom musik liksom all konst, är dock den mellan kreatören och publiken. Ett faktum, som till och med konstmusiktonsättarna tycks ha noterat när de blickat ner från sina elfenbenstorn och märkt att det i allmänhet känns väldigt ensamt.
Karttunens program ger åtminstone på pappret ett föredömligt mångsidigt, varför inte dialogmässigt intryck. Något som även framgick av fredagens öppningskonsert, vars program sträckte sig från det som verkade beröra publikens hjärtan lika omedelbart som mången schlager till just nämnda torn.
Eller är det ändå att döma blott 25-årige amerikanen Louis Chiapetta för hårt? Beställningen på ett tio minuter långt orkesterstycke kommer trots allt från Kaija Saariahos 60-årsfond och måhända har Saariaho i honom sett en ung reflektion av sig själv.
Chiapetta kan sitt hantverk och orkestern klingar flott, men denna typs klangfärgsorienterade mainstreammodernism har vi hört till lust och leda. Den nu uruppförda Adrift led av en akut avsaknad av ett personligt tonfall, även om ett positivt kinetiskt framåtsträvande får sättas på pluskontot.
Speciellt tydligt framstod Chiapettastyckets tilltalsmässiga anonymitet efter konfrontationen med det följande verket, fransmannen Pascal Dusapins (f. 1955) tjugo minuter långa Reverso (2006) för jätteorkester av senromantiskt snitt – nummer sex av sju i den snudd på mahlerskt upplagda symfoniska helheten Solon för orkester.
Här fanns en vision och ett uttrycksmässigt sug som Chiapetta bara kan drömma om. Dusapin har studerat arkitektur och det formmässiga greppet svek inte inom ramen för en suggestivt skönt klingande helhet, där det tycktes försiggå en massa spännande under den tämligen stillastående, tonalt stadigt förankrade ytan; eller grunden, om man så vill.
Tidlöst och angeläget
Det verkligt visionära greppet, och modet att kompromisslöst genomföra det hela vägen fram, gav dock dansken Hans Abrahamsen (f. 1952) prov på i det sanslöst uttrycksfulla och berörande, drygt halvtimmen långa verket Let me tell you för sopran och orkester (2013).
Abrahamsens tonsättning av poetiska utdrag ur Paul Griffiths roman med samma namn, utgående från enbart de 481 ord Ofelia uttalar i den bekanta pjäsen, besitter en estetisk, emotionell och innehållsmässig integritet som saknar nästintill motstycke inom den nutida vokalmusiken.
Abrahamsen håller sig med till synes simpla ingredienser, som han nyttjar på ett texturmässigt innovativt sätt som känns samtidigt utsökt filigranmässigt och genuint expressivt. Här är det inte mera frågan om svårförståeligt eller lättfattligt, tonalt eller atonalt, modernt eller traditionellt, utan bara om absolut angelägen och tidlös musik.
Stycket är skrivet för Barbara Hannigan och att den utsökt kalibrerade tolkningen, tillika skör och stark, inte alltid nådde ut över den mestadels skira orkestersatsen var inte hennes utan den problematiska Musikhusakustikens fel.
Insiktsfullt dirigerande John Storgårds fick utan problem violinstämman att nå ut i Henri Dutilleux inledande mästerverk i det lilla formatet, Sur le même accord (2002) – med Hannigan på podiet – och HSO visade kvällen igenom att man minsann kan hävda sig även i den samtida repertoaren.