Festivalen som spegel
När Anssi Karttunen planerade programmet på Musica nova förstod han samtidigt något väsentligt om musikens innersta väsen.
Musica nova-biennalen brukar presentera en uppsjö av samtida konstmusik i Helsingfors vartannat år. Programmet har oftast planerats av en tonsättare, som förväntas ha tillräckligt bra koll på de nyaste strömningarna på konstmusikfältet. 2009–2013 planerades programmet av Johan Tallgren innan han överräckte stafettpinnen åt cellisten Anssi Karttunen som i egenskap av första icke-tonsättare planerat programmet i år.
Karttunen är känd för sina tolkningar av modern musik, speciellt av Magnus Lindberg och Kaija Saariaho, men har också spelat massor av annan musik. Jag ringde upp Karttunen och bad honom skriva ner sina tankar om festivalen, om varför han valde att fokusera på dialoger och varför han fastnade för tre residenstonsättare. Finns det något som han alldeles särskilt vill rekommendera för HBL:s läsare?
Det visade sig finnas hur mycket som helst.
Anssi Karttunen svarar:
Uppdraget att planera Musica nova-festivalen erbjöd ett ypperligt tillfälle att utforska mitt eget förhållande till musik, varför somliga av oss drabbas av en passion att vara delaktiga av musikens födelseprocess och vilken inverkan passionerade utövare har på musikens utvecklig.
Snabbt märkte jag att ett centralt tema uppenbarade sig i alla sammanhang: dialog. Jag förstod att om man vill syssla med någonting annat än musealt dokumenterande eller cirkuskonster, måste man vara i ständig dialog med olika ting. I dialog med det okända, med historien, kompositörerna, orden, bilderna, ljuset, rummet, publiken. Alla parter är lika viktiga i skapelseprocessen. Om en enda länk är svag, brister kedjan vars ena ända ligger långt borta i historien och andra ända finns hos konsertbesökaren.
Intuitivt skapande
Den här gången kändes tre residenstonsättare uppenbara så fort jag förstod att mitt tema var dialoger. Jag såg mig omkring och där stod de. Hans Abrahamsen, Pascal Dusapin och Fred Lerdahl som vitt skilda kompositörer har alla något gemensamt i sitt förhållande till historien, genom att fritt röra sig bortom dogmer utan behov av att bevisa eller förneka någonting. Jag gillar deras egendomliga sätt att lita på sina egna instinkter, kraften i formen och kommunikationen med publiken.
Öppningskonserten presenterar egentligen det som hela festivalen handlar om. Jag kunde inte tänka mig att inleda min festival med någon annans musik än Henri Dutilleuxs, som en eloge till vår långvariga vänskap. Han följs av festivalens yngsta kompositör Louis Chiapetta, som skrev sitt verk på beställning av Kaija Saariaho efter att hon lärde känna honom på en kurs vid Carnegie Hall. Solisten och dirigenten byter roller sinsemellan. Hans Abrahamsen skrev sitt verk för Barbara Hannigan, som var Dutilleux favoritsopran på senare år och som också Dusapin skrivit för. Här är dialoger nog för en konsert.
Ett annat exempel på många möjliga dialoger är Cifra 3-konserten där argentinska Diana Theocharidis har gjort en koreografi med tre dansare, tre musiker och videor av Jean-Baptiste Barrière. Dansen, musiken, ljuset och videon möts och bildar med musik av Pascal Dusapin, Pablo Ortiz, Vasco Mendonça och Kaija Saariaho ett allkonstverk som kan födas bara i Helsingfors och just nu.
Låga trösklar
Jag har önskat föra Musica nova så nära publiken som möjligt genom att föra konserterna till överraskande platser på ovanliga tider. Flera av konserterna är gratis för att tröskeln för den nya lyssnaren skall vara så låg som möjligt.
När Nationaloperan första gången är med som huvudarrangör äger två evenemang rum där under en kväll som kulminerar med premiären på en ny produktion av Toshio Hosokawas opera The Raven. På torsdag kan man åka för hela dagen till Hagalund för att lyssna till Pedro Carneiros recital på konstmuseet EMMA, Tapiola sinfoniettas konsert och en musikalisk dessert i Tapiolasalens foajé.
En viktig del av en levande dialog handlar om när erfarna konstnärer delar erfarenheter med yngre dito. Låt mig ge två exempel: Creative Dialogue-workshopen som hölls precis före festivalen och vars slutkonsert ordnas i början av festivalen, samt Sibelius-Akademins NYKY-ensemble som under ledning av Joonas Ahonen framställer en pianoetydkväll, som fulländar pianomusikens temadag. Temadagen bjuder också på konserter med Tuija Hakkila och Uusinta-ensemblen, då Nicolas Hodges spelar Dusapins och Combiers kammarkonserter.
Som ett självporträtt
Man kan planera en festival objektivt, som ett inlägg i en allmän musikpolitisk diskussion. Jag tog ändå risken att göra festivalen på sätt och vis som ett självporträtt. Jag har på alla konserter inkluderat några av de saker och vänner som är mig allra kärast. Jag kunde berätta en berättelse om alla, om varför de för mig är ofantligt viktiga. Men jag vet att de berättelserna är intressanta endast för berättaren, det viktigaste under en festival är innehållet. På en festival för modern musik är, vid sidan av innehållet, kvaliteten på tolkarna dessutom viktigare än på andra festivaler. Publiken måste kunna lita på att varje tonsättares budbärare på scenen är bästa möjliga, hur annars kan vi vara säkra på att verken som hörs för första gången verkligen är de som de låter som.
Min vän Timo Korhonen tog emot utmaningen att öva in ett helt program med verk för gitarr och elektronik, som förverkligas i Musikhusets Black Box. Varje verk förverkligas i sin egen akustik och egen elektroniska omgivning. Bland mina vänner vill jag ännu nämna Oliver Knussen, som uppträder i två roller, som dirigent och kompositör, och Magnus Lindberg, som uppträder i tre roller, som tonsättare, pianist och dirigent. Vännernas antal upplever jag är bästa måttet på lycka. Om det här stämmer, är jag alldeles säkert historiens lyckligaste festivalchef.
Musica nova börjar på fredag och pågår till 14.2. Öppningskonserten äger rum på Musikhuset på fredag kl. 19. Helsingfors stadsorkester dirigeras av Barbara Hannigan. Hela programmet på musicanova.fi. Översättning och redigering: Wilhelm Kvist.
Anssi Karttunen talar om flera personer nästan som självklarheter
Hans Abrahamsen: Dansk kompositör född 1952. Förespråkade på 70-talet nyenkelhet snarare än komplexitet. Studerade bl.a. för Per Nørgård.
Jean-Baptiste Barrière: Fransk kompositör och multimediakonstnär född 1958. Verkade som chef för IRCAM-centret i Paris 1984–97. Gift med kompositören Kaija Saariaho.
Pascal Dusapin: Fransk tonsättare född 1955 som använt sig av bl.a. mikrotonalitet. Studerade för Xenakis samt Salonens och Lindbergs lärare Franco Donatoni. Beundrar Varèse.
Henri Dutilleux: En av 1900-talets mest raffinerade röster (1916–2013) i klass med Messiaen och Boulez. Intresserade sig för litteratur och vokalister. Komponerade till sin död.
Barbara Hannigan: Kanadensisk dirigent och sopran, om vartannat, ibland samtidigt, född 1971. Planerade Avantis sommarmusik 2014.
Toshio Hosokawa: Prisbelönt japansk tonsättare född 1955 i Hiroshima. Studerade i Tyskland. Skrivit bl.a. oratoriet Voiceless voice in Hiroshima.
Oliver Knussen: Brittisk dirigent och tonsättare född i Skottland 1952. Jobbar med BBC Symphony Orchestra och har tidigare lett flera festivaler.
Fred Lerdahl: Pulitzerprisad tonsättare född 1943. Mera känd som musikteoretiker, professor vid Columbia University i New York. Skrev A Generative Theory of Tonal Music om musikalisk kognition med Ray Jackendoff (1983).