Astrid Lindgren: Bara dra på, bara stann' inte
Den nya biografin över Astrid Lindgren handlar om en hårt älskande och en hårt arbetande författare.
Övers. från danskan Urban Andersson
Norstedts 2014
"Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likaväl som en vuxen uppröras av konst. Man måste riva upp en själ som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas," sa Astrid Lindgren i en intervju 1959. En drastisk insikt som tål att besinnas – märkväl att hon använder ordet "konst".
Det finns mycket att gråta och förskräckas över i hennes böcker, från Pippis omnipotenta övergivenhet till den besynnerliga maktbalansen mellan Lillebror och Karlsson på taket, eller Abbe Nilssons tappra sonliga lojalitet med sina alkoholiserade föräldrar som bor granne med Madicken. För att inte tala om den oförfärade tragiken i Mio, min Mio eller Bröderna Lejonhjärta.
Två pregnanta bilder
Det Jens Andersens Lindgren-biografi ger mig är två pregnanta bilder av Astrid Lindgren. Den första föreställer en ung ogift mamma som längtar sig sjuk efter sitt barn. Den andra föreställer den rappa proffsförfattaren, debattören, förlagsredaktören och rikskändisen, varumärket Astrid Lindgren. Och mellan de här två förvaltas en stark känslomässig erfarenhet och förvandlas till litteratur.
Andersen berättar grundligt om hur den begåvade journalisteleven Astrid Ericsson, bonddotter från Näs i Småland, som 19-åring får ett "trolovningsbarn" med sin 50-åriga chef på Wimmerby Tidning, Reinhold Blomberg. Han är naturligtvis gift, men i färd med att skiljas.
Förloppet refereras med all den rondör som rättegångshandlingarna kring chefredaktör Blombergs skilsmässorättegång tillåter. Men Blomberg är en biperson i dramat – det som blev viktigt för Astrid Lindgrens liv och inte minst för hennes författarskap var barnet.
Lille Lasse, född 1926, tillbringade sina tre första år hos en god och kärleksfull fostermamma i Danmark, men skilsmässan från honom var hemsk och tung för den mamma som fött honom. Liksom det var hemskt och tungt för honom när han måste skiljas från fostermamman som blivit sjuk, och rota sig på nytt hos sin biologiska mamma. Detta trots att Astrid synbarligen älskade honom ömt från första stund och hade besökt honom i Köpenhamn så ofta hon kunnat, upp till 15 gånger enligt stämplarna i passet.
Moderskap och kunskap
Jag kan bara beundra den klarsynta empati med vilken Astrid Lindgren verkar ha levt igenom det här. Ibland ville Lasse få sin sin biologiska mamma att leka att hon var hans danska fostermor som han saknade så, berättar hon i ett brev. Och så lekte de, på danska.
I de dagböcker, brev och intervjuer som Andersen haft tillgång till ger Lindgren ständigt uttryck för sin lyhörda medkänsla med barnets ensamhet, längtan och hjälplöshet. Och inte minst blir det en grundläggande insikt för henne som författare.
Det är kanske just förmågan att göra en erfarenhet som den här till kunskapskälla och inspiration, i kombination med ett orubbligt etiskt åtagande att respektera det utsatta barnets perspektiv, som gör det lindgrenska författarskapet så märkligt. Plus humorn förstås, och påhittigheten och den allt annat än slätkammade fantasin.
Varumärket och guldgåsen Astrid
Astrid Lindgren hade Bullerby-idyllen som barndomsminne, men också annat nyttigt. "Bara dra på, bara stann' inte" hade Astrids mamma manat sina barn i tröttsamma sysslor, och det satt i. Astrid Lindgren var uppenbarligen en människa som fick saker ur händerna. Egna manus stenograferades i sängen på förmiddagarna, andras manus lästes på förlaget Rabén&Sjögren på eftermiddagarna, och hemma på kvällarna. Och dessutom skrev hon brev, både privata och yrkesmässiga, i mängd.
Hon begrep sig också tidigt på varumärken och vikten av ett bra nätverk. Som hjälp hade hon dynamon Elsa Olander, som satt på rätt många pallar i kulturlivet som förlagsredaktör, barnboksrecensent, bibliotekarie och tävlingsdomare, och konsekvent promoverade sin vän och guldgås Astrid Lindgren ur alla positioner.
Som redaktör på Rabén & Sjögren hade Astrid Lindgren också i uppdrag att se till återväxten av svensk barnlitteratur, i praktiken hjälpa fram sina konkurrenter. Det uppdraget skötte hon synbarligen med en blandning av pragmatik och generositet, vilket gav oss bland annat Barbro Lindgren. Är det något Sveriges litteratur saknar så är det åtminstone inte goda barnböcker.
Mycket annat får vi också veta. Äktenskapet med den snälla och roliga men otrogna och supiga Sture Lindgren, "min hårt älskade" som det stod i dedikationen av hans exemplar av Nils-Karlsson Pyssling 1949, tre år före hans plötsliga död av alkohol. Pomperipossa-striden där Lindgren står upp mot ett orimligt skattesystem. Hennes engagemang i miljöfrågor, den omfattande diskreta välgörenhetsverksamheten etc etc.
Andersen är inte en hemskt inspirerad liv-och-verk-tvinnare. Böckerna intresserar honom bara sporadiskt. Själv hade jag gärna läst lite tematisk reflektion till exempel kring Madickens borgerliga idyll med komplikationer, och kring den besynnerliga världsordningen i Karlsson på taket-böckerna. Dem ägnar Andersen inget intresse alls. Men i mina ögon är de imponerande bevis på Lindgrens mångsidighet som författare, och fulla av intressanta fallgropar.