Impuls: Astrid och rasismen
Astrid Lindgrens bok Kati i Amerika (1948) är intressant främst som tidsdokument, och förtjänar att läsas för det lindgrenska språkets skull. Den utgör också en bakgrund till negerkungsdiskussionen och andra likartade debatter om hur språk är föränderligt.
Ordet ”neger” är numera helt oanvändbart, men undantag för situationer där användningen i sig problematiseras eller diskuteras. Annars är ordets rasistiska konnotationer i dag så starka att den som använder det offentligt i bästa fall framstår som en tölp. Skit samma att det betyder ”svart”. Det betyder en massa annat också.
Senast ordet "neger" hamnade på agendan var i höstas då SVT beslöt att klippa bort en liten sekvens ur de gamla Pippifilmerna där den frånvarande pappan beskrivs som en ”negerkung” i Söderhavet.
Sverigedemokrater och andra rasister gick förstås i taket. Och ropade i vanlig ordning om censur och Sveriges nära förestående undergång, fast syftet den här gången var att ge dagens barn bättre möjligheter att ta del av filmerna utan att såras eller förvirras av den superkorta och i sig oviktiga sekvensen. Dessutom sade Lindgren själv redan på 1970-talet att hon ångrade ”idiotin” med att göra pappan till negerkung.
Ändå kan man mycket väl tänka sig situationer där den revisionistiska ivern och efterhandscensuren går för långt. Det finns förstås ett pedagogiskt problem när publiken utgörs av mycket unga barn, men också uppenbart rasistiska verk eller passager kan genom innehåll, form, språk och ordval berättar något potentiellt viktigt om en annan tid eller ett annat samhälle. Att verk kan vara problematiska är i sig inte problematiskt. Och att bara minnas det som är vackert och aktivt gömma och glömma det som är fult är historielöst.
För att ge frågan om just Astrid Lindgren och ordet "neger" en historisk kontext rekommenderas läsning av boken Kati i Amerika. Den är ett resultat av en resa Lindgren gjorde i USA 1948 (samma år som Pippi i Söderhavet gavs ut), en sorts hybrid mellan flickbok och resereportage.
Här talar Lindgren om ”negrer” minst ett hundratal gånger, men det är också uppenbart att en revision skulle våldföra sig på historien, att kontexten skulle blir förljugen om ordvalet anpassades för 2000-talet. Kati i Amerika är intressant främst som tidsdokument, och förtjänar att läsas för det lindgrenska språkets skull. Den utgör också en bakgrund till negerkungsdiskussionen och andra likartade debatter om hur språk är föränderligt.
Lindgren använder här "neger" utan att uppfatta någon kränkande dimension i ordet. De konnotationer som ordet skall få har helt enkelt ännu inte uppstått, eller så ligger de så djupt inbäddade i ordet att den tidens människor inte lyckas identifiera dem. Ännu ett drygt decennium efter att Pippiböckerna och Kati i Amerika skrevs kommer Martin Luther King att använda ordet ”negro” i sitt berömda tal om sina drömmar om ett jämlikt samhälle.
Det intressanta med Kati i Amerika är att Lindgren reflekterar över andra ord som används för att beskriva svarta i Amerika i sluten av fyrtiotalet. Och att hon uttryckligen identifierar ord som ”nigger”, ”pickaninnie” och ”darkie” som nedsättande. (Och nej, att "darkie" bara betyder "mörk" är ingen ursäkt i hennes ögon).
Det direkt antirasistiska engagemanget går heller inte att ta miste på. Alteregot Kati upprörs över segregeringen i sydstaternas bussar, dumpar en dejt för att han är rasist och besöker den svarta hotellstäderskan Rosie i hennes hem i en fattig svart stadsdel i New Orleans. Precis vad som är fakta och vad som är fiktion är lite oklart, men det vore märkligt om besöket inte är självupplevt. Rosie är först skeptisk till Lindgrens intresse, sedan förtjust och smickrad. Lindgren noterar med typisk ironi det absurda i att hennes besök kan väcka en sådan hänförelse, bara för att hon är vit ”och ville nedlåta sig till att göra ett besök i hennes hem”.
Litterärt sett är Kati i Amerika en halvmesyr, som Lindgren själv inte var stolt över. Men slutet av kapitel 15, det som handlar om besöket hos Rosie, kan vara värt att citera:
”Hade jag hört den här, undrade Rosie. Och så sjöng hon för mig och för ungarna som stod käppraka och stirrade:
Southern trees bear a strange fruit.
Blood on the leaves and blood at the root.
Black bodies swinging in the Southern breeze.
Strange fruit hanging from the poplar trees.
Jag gick till fots hem så långt jag orkade. Jag gick genom de eländigaste negerkvarter tills jag fick skoskav. Det gjorde ont. Men jag hade mera ont invärtes. Och det kändes på något sätt rättvist att jag åtminstone hade lite skoskav. Jag gick och gick, och jag mumlade små heta förbannelser mellan läpparna. Små heta förbannelser över min egen ras.
Till sist fick jag fatt i en taxi. Det var chauffören i den taxin, som sa att en bra neger är en neger fem fot under jorden. Och då klev jag ur bilen och haltade hem till hotellet.
Där tog jag av mig skon och blåste på skoskavet. Det var det enda roliga jag hade den dan.”