Skivrecension: En intuitiv elgarian i farten
Elgars etta är ett av det förra århundradets bästa men också svåraste symfonier. Lyckligtvis är Sakari Oramo en både analytisk och spontan musiker.
(BIS)
Den tredje december 1908 var en märkesdag i den brittiska musikens historia. Då dirigerade Hans Richter – som hade uruppfört bland annat Brahms trea och Wagners Ringtetralogi – uruppförandet av Edward Elgars första symfoni och i en handvändning var England för all framtid inprickat på den internationella symfoniska kartan.
Elgars etta är inte bara ett av det förra århundradets bästa symfonier utan även en av de notoriskt mest svårbemästrade. Lyckligtvis hann Elgar själv spela in sina symfonier på skiva och de dirigenter som inte hann uppleva honom live har gjort klokt i att noggrant studera hans elektrifierande, från partituret stundtals rejält avvikande, tolkningar.
Det har säkerligen även Sakari Oramo gjort och även om han inte modellerar sin läsning direkt på förebilden – Elgar är sex minuter snabbare än Oramo i första symfonin – finns det i såväl de naturligt flytande rubateringarna som själva sättet att bygga upp klimaxarna något av Elgars rastlöst pådrivande energi.
Liksom beträffande Sibelius har tolkningstraditionen av Elgars symfonier gått mot en bredare tempobehandling, vilket även är en bidragande orsak till att den här musiken ibland kan te sig pompös. I den fällan har Oramo dock inte gått och även om han stundtals tar relativt rundligt med tid på sig finns det hela tiden en framåtdrivande nerv i musicerandet som förefaller både logisk och konsekvent.
Analys och spontanitet
Oramo är en samtidig analytisk och spontan musiker och det är egenskaper som kommer mer än väl till pass i just den här musiken, där den intrikata symfoniska strukturen ständigt gör sig påmind trots att så mycket verkar ske blott och bart på de svallande emotionernas villkor.
Oramos i fjol utkomna inspelning av den mästerliga andra symfonin höjdes till skyarna av en enhällig internationell kritikerkår. Oramo verkar besitta en intuitiv förståelse för Elgar – en inte helt vanlig egenskap bland icke-engelska dirigenter – och tolkningen av ettan ger ett precis lika genomtänkt och passionerat intryck.
En intressant detalj är även att Oramo väljer att, som en av ytterst få dirigenter genom tiderna, spela in symfonierna med en icke-engelsk orkester och Stockholmsfilharmonikerna tackar och tar begärligt för sig av läckerbitarna. Stråkpianissimona i slutet av det undersköna adagiot är inte av denna världen och blecket satsar symfonin igenom som om livet stod på spel.
Några aningen egensinniga lösningar – bland annat ett par omotiverade tempoförskjutningar i scherzot och ett onödigt väl tilltaget allargando i finalklimaxen – drar inte nämnvärt ned på betyget och Oramos frejdiga tolkning av den oemotståndliga konsertuvertyren Cockaigne (In London Town) får allra högsta betyg. Falstaff, In the South och Sea Pictures härnäst, om jag får be!