Skivrecension: Den bästa engelska symfonin
Kungliga Stockholmsfilharmonikerna under Sakari Oramo. (BIS)
Vilken är den bästa engelska symfonin? Ralph Vaughan Williams, Arnold Bax och, inte minst, William Walton är kompositörsnamn som omedelbart faller en i hågen. Hur mycket jag än älskar den sistnämndes två symfonier är svaret dock självklart: Edward Elgars andra symfoni, som dessutom propsar på en topplacering inom 1900-talssymfonier överlag.
Elgars gode vän Richard Strauss höll honom som en av samtidens främsta kompositörer över huvud taget och benämnde honom ”modern”. Kanske svårt att förstå utifrån dagens perspektiv, men den som gör sig omaket att penetrera Elgar på djupet förstår vilket oerhört intellekt som är i farten.
Den härliga första symfonin är den populärare av de två – trean förblev på skisstadiet – men den känslomässigt enormt mångfasetterade tvåan (1911) är tveklöst mästerverket, som man utan problem kan ställa jämsides med Sibelius och Nielsens samtida kreationer i genren.
Smakfull fingertoppskänsla
Få tonsättare är så svårtolkade som Elgar. Liksom beträffande Sibelius finns det nästan lika mycket outsagt som sagt i hans partitur och det krävs en nästintill från modersmjölken stammande fingertoppskänsla för att få exempelvis de ryktbara rubateringarna att fungera på ett levande sätt.
Allt detta är fullkomliga självklarheter för Sakari Oramo. En av världens i dagsläget främsta Elgarinterpreter, som tycks ha vuxit upp med estetiken och som uppföljare till den kritikerrosade Birminghaminspelningen av oratoriet The Dream of Gerontius nu gör andra symfonin med en förbluffande insikt och smak.
Tempona är i och för sig inte lika snabba som Elgars egna – även om de är rörligare än mången namnstark kollegas – men fungerar ändå som smort och framför allt tycks Oramo ha en osviklig känsla för det så speciella emotionella uttrycket.
Boult, Barbirolli och Solti trumfar eventuellt högre, men Oramos version är en av de klart bästa i modern tid. Sospiri och Elegi framstår som allt annat än småstycken, Stockholmsfilharmonikerna spelar som i trans och jag kan knappt bärga mig innan jag hört ettan och Elgars orkestrala mästerverk, Falstaff, i Oramos tappning.