Musikrecension: Edda Magnason i tunnaste laget
Flera av Edda Magnasons musikaliska idéer är utmärkta, men som artist är hon ännu omogen.
Savoyteatern 28.10.
Svenska sångerskan och låtskrivaren Edda Magnason, 30, blev känd för den stora allmänheten när hon slog igenom som Monica Zetterlund i filmen om hennes liv (2013). Det som överraskade många var hur lik Magnason var sin rollfigur. Kanske var det hennes imitationsförmåga som förde henne så djupt in i Zetterlunds värld och gjorde att hon kunde gestalta henne så övertygande.
Som soloartist är Magnason av helt annan typ. Hon kan säkert jämföras med Kate Bush, Tori Amos, Björk och andra av popens storheter, men då handlar det snarare om att peka ut influenser, intryck och inspiration än om att sätta Magnason i samma kategori.
Edda Magnasons stil är inte jazz, inte rock, inte country och inte indie, snarare pop med inslag av alla nämnda stilar. Hon är en singer-songwriter som sitter vid sin keyboard under hela spelningen och sjunger sina låtar som så många artister brukar göra nu för tiden – med ett lite försiktigt, flegmatiskt och försynt sångsätt (Lisa Ekdahl är inte mycket bättre på nya skivan). Live är Magnason ändå redigare än på skiva.
Jag uppskattar Magnason och flera av hennes idéer är utomordentligt bra, men som artist är hon ännu omogen. När hon framför sin hyllning till Steve Reich i låten So Many Layers of Colour Become a Deep Purple Heart känns det som att hon onekligen snappat upp något väsentligt av Reichs estetik, även om hon inte har den uthållighet som krävs för att göra en riktigt djupgående Reichtolkning. Om Steve Reich bygger sina kompositioner på långa linjer som formas genom successiv utveckling och transformation i harmoni och stämföring, känns det som att Magnasons låt tar slut just när den håller på att börja.
Ofta får jag intrycket av att hon närmast imiterar vissa artister (typ Björk) och även om det ofta är intressant låter det föga originellt. Det är en sak som kan ändras med tiden.
Hennes tredje och nyaste album Women travel alone, därifrån det mesta av materialet var hämtat, har döpts efter en låt som inte rymdes på skivan. I den låten går tankarna till Herbie Hancocks synt i stil med Chameleon.
Själv beskriver Magnason sin musik som drömsk och hon har uppgett sig vara en sann Finlandsvän och ett fan av både Maria Kalaniemi, 22-Pistepirkko, Aki Kaurismäki och Tove Jansson. På något sätt känns det ändå som om hon inte hoppade där ribban var högst när hon gästade Helsingfors. Efter bara 50 minuter anmälde hon sista låten och därefter blev det bara ett extranummer. Ingen i den vältaliga finlandssvenska medelålders-Savoypubliken tycktes direkt protestera fast konserten tog slut i förtid. Musikerna glömde hon visst också att presentera.
Missförstå mig icke, flera av Magnasons idéer är utmärkta, men utförandet var i tunnaste laget.