Musikrecension: En komplett överraskning
Kungsvägens musikers konsert bjöd bland annat på två tidiga svenska symfonier, dans och fäktning.
Dirigent Markus Yli-Jokipii. Katedralskolan i Åbo 22.9.
I motsats till vad konsertarrangörer brukar göra avslöjar Kungsvägens musiker sina konsertprogram först när publiken väl sitter i bänkraderna. I marknadsföringen nämns bara huvudnumret, som under måndagens soarékonsert på Katedralskolan i Åbo var Johann Heinrich Schmelzers (1620–1680) Fäktningsskola.
Under barocken ordnades dylika fäktningsskolor främst i anslutning till universiteten och Schmelzers sexdelade svit är skriven som musik till ett publikt spektakel. Sviten är uppbyggd som en lektion med Aria I, Aria II, Sarabande, Courent, Bader Aria och mellan de två sista satserna biffen, Fechtschule.
Fäktningsskola låter festligt, och visst är det det om verket framförs med äkta fäktare. Antti Talvios, Sofia Raittinens och Jussi Suomalainens koreografi var rätt sparsam och kontakten mellan de duellerande var minimal, men i Fechtschule-satsen snuddade nog värjorna vid varandra vid ett par tillfällen.
På Schmelzers tid var fäktaren ofta också en skicklig violinist, varför Schmelzers fäktningsskola innehåller många utmanande partier för violin, skickligt tolkade av konsertmästaren Irma Niskanen.
Om idéerna och upplägget på Kungsvägens musikers konserter ofta varit rentav förträffligt, saknar jag ännu något i utförandet.
Orkestern var som störst och lät allra bäst i de båda Schmelzerstyckena, dels i Fäktningsskolan, dels den femdelade Serenata con altre arie där continuogruppen ljöd fylligt och fyllde salen med ett mustigt välljud.
Men i det övriga programmet kändes det som att det fanns grejer att fila på, till exempel gällande renheten. Stråkarna verkade tidvis lite veka i tonen både när man spelade med och utan dirigent. Mycket kändes ändå rätt och dirigenten Markus Yli-Jokipii hade ett rätt säkert grepp om sina stycken.
De båda tidiga svenska symfonierna, Ferdinand Zellbell den äldres (1689–1765) och Ferdinand Zellbell den yngres (1719-1780) symfoni i C-dur respektive symfoni i d-moll som inledde konserten var angenäma om än en aning harmlösa kompositioner. Den svenska musikens fader, Johan Helmich Romans Concerto Grosso var maffig, i synnerhet det omfattande cembalosolot uttolkat av Laura Vihreäpuu.
François Couperins Concert royaux gjordes med hjärtskärande solon på traversflöjt av Soile Ylivuori och sex unga elever i Kristiina Lindroths balettskola (Emma-Lotta Ryhänen, Vera Moisio, Marja Seppälä, Riikka Veivo, Laura Wiklund och Emmi Parviainen).
Att konserten ordnades på Katedralskolan i Åbo kommer sig av att orkestern velat uppliva en gammal tradition. Efter Åbo brand 1827 fanns nämligen tre huvudsakliga ställen där konserter ordnades i Åbo: Societetshuset (sedermera Stadshuset), Akademihuset (det vill säga Solennitetssalen) samt Katedralskolan. Måndagens konsert som ordnades på dagen 130 år efter en motsvarande soaré i Katedralskolan, var den sista tillställningen innan skolan på tisdagen stängde för en större renovering. Man kan bara hoppas att fler motsvarande konserter kommer att ordnas där när den öppnas åter.