Kungsvägens egensinniga musiker
Förlåt Kalevi Aho, men av Kungsvägens musiker lär du aldrig få något erkännande.
ÅBO. När jag träffar Kungsvägens musikers intendent Sami Palsio i Åbo och frågar honom om receptet till orkesterns framgång får jag genast svar på tal. Allt handlar om passion och passionen handlar om ett lagspel där orkestern och publiken har ingått ett nära förbund.
– Utan publiken skulle vi inte vara någonting. Om vi inte har en produkt som kan säljas, klarar vi oss inte. Och aldrig någonsin får publiken förgiftas, säger Palsio.
Det där med att förgifta publiken låter så suspekt att det genast kräver en följdfråga.
– Tänk bara på Kalevi Ahos kontrafagottkonsert. Musikerna lider först en vecka när de övar in verket, sedan lider publiken två dagar när verket framförs. Det finns ingenting annat än det visuella som säger att det handlar om en konsert för ett träblåsinstrument. Och om dirigenten efter konserten vände sig om och frågade om någon ville höra verket på nytt, om någon då skulle räcka upp handen, borde den förpassas till vård.
Det var ett märkligt aggressivt angrepp av en intendent som själv verkar på samma lilla musikfält i samma lilla land som Kungsvägens musiker och Kalevi Aho gör.
Det framgår inte vilka stenar Sami Palsio har i sin sko och varför han attackerar en av Finlands främsta tonsättare, men det säger något om både orkesterns och intendentens profil. På orkesterns hemsida slår man fast: "alla orkestrar och körer är inte likadana".
194 kanonskott
Kungsvägens musiker grundades hösten 2008, men idén om att grunda orkestern och den tillhörande kören föddes inte över en natt.
En betydande gnista hade tänts på Konstens natt 2005. Vid den tidpunkten var Palsio ännu intendent för Akademiska Orkestern som tillsammans med Wasa Sinfonietta framförde ett av Beethovens mest pompösa men minst spelade verk, Wellingtons seger, på Katedralskolans innergård i Åbo.
– Det blev en oerhörd framgång, kön ringlade sig långa vägar längs åstranden och konserten försenades med fyrtio minuter på grund av publiktillströmningen. 194 kanonskott avfyrades, helt i enlighet med vad som stod i partituret, minns Palsio.
Knappast var det från början klart att Kungsvägens musiker skulle bli en barockorkester, först 2010 gick man över till att spela med huvudsakligen periodinstrument. Sedan dess har man gjort bara ett fåtal undantag, bland annat under kulturhuvudstadsåret 2011 när orkestern uppträdde med Estlands filharmoniska kammarkör under ledning av Tõnu Kaljuste. Den gången stod också modern musik på programmet, även om man sedermera hållit sig på flera sekels avstånd från den.
Arkeologi
- Kungsvägens musiker är en orkester och kör verksam i Åbo. I ensemblen spelar professionella musiker som anlitas på projektbasis för omkring femton konserter per år.
- Ensemblen grundades av dirigenten Markus Yli-Jokipii och intendenten Sami Palsio hösten 2008. Konsertmästare är sedan 2012 Irma Niskanen.
- Ensemblen har specialiserat sig på att spela mindre känd eller bortglömd musik av till exempel Biagio Marini, Charles Dancla, Bernhard Romberg och Alexander Fesca. I måndags framfördes Johann Heinrich Schmelzers Fäktningsskola med barockdans och fäktning.
- Kommande projekt omfattar bland annat Jean Gilles rekviem som spelades på Rameaus begravning för 250 år. I februari spelas musik komponerad för drottning Kristina på Åbo slott.
Det som Kungsvägens musiker främst utmärks av är den unika och okända repertoar som man kontinuerligt grävt fram och framfört, till exempel framförde man 2011 Pietro Antonio Tamburinis rekviem som hade legat undangömt i fyrahundra år.
– Då talar vi om en kompositör som inte ens Google kände till, och ändå kom fyrahundra människor och lyssnade, säger Markus Yli-Jokipii som dirigerat orkestern sedan starten 2008.
Andra rariteter som man tagit sig an har till exempel varit Melchior Vulpius 400 år gamla Matteuspassion, Paßio meidän Herran Jesuxen Christuxen, och stora körverk som Charpentiers Te Deum. Dessutom har man presenterat ovanligare instrument, som förra månaden då Sigiswald Kuijken kom och spelade på en violoncello da spalla, ett slags handhållen cello.
Även om både Palsio och Yli-Jokipii har ett "arkeologiskt" intresse när det gällt att upptäcka nygammal musik, har herrarna delat bördan så att Palsio intagit forskarrollen medan Yli-Jokipii svarat för utförandena.
– Jag har en ideologi om att erbjuda publiken det som den aldrig kan få tag på ens i en skivbutik. Och för att sätta saker i ett sammanhang ska jag säga att jag har varit över hundra gånger i London, över hundra gånger i Paris och besökt varje europeisk stat förutom Irland, säger Palsio.
Alltid har det inte funnits färdiga noter och orkesterstämmor, och då har man fått producera sådana själv, ett oändligt tidskrävande arbete.
– Vi kan säga som så att dirigenten svarar för hur konserterna låter och jag för hur de ser ut, formulerar sig Palsio.
Ingen massage, inga madrasser
Kungsvägens musiker har helt uppenbart funnit sin nisch och sin publik i Åboregionen. På frågan om var orkestern står i förhållande till huvudstadens barockorkestrar, främst Helsingfors barockorkester och Finländska barockorkestern, svarar Yli-Jokipii inledningsvis rätt diplomatiskt.
– Delvis använder vi oss av samma musiker och vid stora högtider som påsken kan det hända att tidtabellerna kolliderar.
Sami Palsio poängterar ännu tydligare att orkestern helt enkelt spelar den musik man tror på.
– Vi bjuder inte på massage, vi har inga madrasser, vi spelar inte i simhallar, stormarknader, köpcentra eller på torg. Det räcker säkert om jag säger det.
130 år senare
Orkesterns senaste påfund har varit musikalisk-dramatiska soaréer i samma anda som de soaréer som ordnades i Åbo på 1800-talet och måndagens tillställning var en repris av en soaré som ordnades exakt 130 år tidigare, på samma tid och plats, måndagen den 22 september klockan 19 i Katedralskolan.
Programmet var förvisso ett annat. Den här gången presenterade man mindre kända svenska symfonier av både Ferdinand Zellbell den äldre och Ferdinand Zellbell den yngre, far och son. Men huvudnumret var Johann Heinrich Schmelzers fäktningsskola som framförs med historisk dans och fäktning.
– Ser du, det fanns en tid när gymnasisterna gjorde annat än spelade innebandy. Det är den tiden som vi vill återkalla. Folk har nämligen inte en aning om hurdant musikliv som faktiskt ägde rum i den här staden på 1700- och 1800-talet, säger Sami Palsio.