Musikrecension: En fläkt av det gamla Europa
Staatskapelle Berlin och Daniel Barenboims konsert i Helsingfors blev en tillställning av det mer oförglömliga slaget, skriver Mats Liljeroos.
Dirigent: Daniel Barenboim. Schubert, Strauss. Helsingfors festspel, Musikhuset 7.9.
Det finns konserter och så finns det konserter. Söndagens lika sen- som välkomna avrundning på Helsingfors festspel blev en tillställning av det mer oförglömliga slaget, där det utöver det tekniskt briljanta och emotionellt laddade musicerandet låg en förtätad magi i luften av ett slag som bara infinner sig eller så inte.
De låga stråkarnas inledande, omsorgsfullt utmejslade tema i Schuberts märkliga h-mollsymfoni andades en uttrycksmässig intensitet som lovade gott inför fortsättningen. Musikens äktromantiska anda gick hand i hand med en klassisk klarhet i form och frasering och eruptiva stegringar kontrasterades fruktbart med partier av den mest gripande lyriska ömsinthet.
Staatskapelle Berlin är med sina 450-åriga traditioner en av världens anrikaste ensembler i sitt slag och även om man inte åtnjuter samma internationella status som hemstadens filharmoniker ligger man sannerligen inte långt efter i vare sig detaljmässig disciplin eller kultiverad klangkultur.
En fläkt av det gamla Europa – i ordets allra bästa bemärkelse – slår emot en i det genuint flexibla och känslomässigt spontana musicerandet och det finns en mjukhet och rondör i helhetsklangen som stundom kan föra tanken till självaste Wienfilharmonikerna.
Ömsesidig respekt
Garanten för orkesterns betydande konstnärliga framgångar under de senaste två decennierna har givetvis varit Daniel Barenboim, som agerat chefsdirigent sedan 1992. Att han valts till posten på livstid säger något om det varma och hjärtliga förhållande och det ömsesidiga förtroende och den respekt som råder mellan musikerna och deras ledare – ett förtroende och en respekt som sken igenom varje aspekt av det musikaliska samarbetet.
Så inte minst i Richard Strauss mastiga symfoniska dikt Ein Heldenleben, där Barenboim utan att förfalla till billigt effektsökeri kramade ut varje droppe av klanglig prakt och must ur det minst sagt fullbelamrade partituret.
Den borne operadirigentens osvikliga sinne för dramaturgisk hållfasthet och dramatisk nerv gjorde sig genomgående gällande. Barenboim utstrålar med hela sin apparition en lika naturlig som välgörande auktoritet och musikerna reagerade snudd på instinktivt på minsta lilla detalj i hans minimalistiskt uttrycksfulla kroppsspråk.
Musikhusakustiken brukar inte sällan ha problem med att svälja alltför stora klangkroppar. Denna gång hade den rumsliga anpassningen av allt att döma förlöpt friktionsfritt och balansen instrumentgrupperna emellan, med den härligt välklingande valthornssektionen i främsta ledet, föreföll i det närmaste optimal.
Två extranummer charmade Barenboim sin exalterade publik med. Den poetiska versionen av Valse triste påminde om att han har gjort beklagligt litet Sibelius under sin långa karriär, medan uvertyren till Mästersångarna i Nürnberg så när fick taket att lyfta av ren och skär eufori.